Richard Tennes om tronNär Richard Tennes pratade vid Summer Session 2015 sa han många fina saker om tron inom Shin. Fritt översatt:
Tron är inte någonting därute som man kan presentera som en produkt. Det är något som sker inom oss. Tron är vårt liv, själva tron är själva livet. Detta är verkligen viktigt att förstå... Alltså kan jag inte ha någon särskild uppfattning om tron, ingen åsikt eller bedömning. Det är mitt liv helt enkelt....Visst kan vi studera religioner och också denna religion och synpunkter. Men tron är mitt sätt att leva, mitt liv. Det är rätt så skämmigt att vi måste prata om denominationer, skolor och sekter och liknande. Men sanningen är att vi inte kan skilja ut oss från detta liv, det är vad vi lever och vi kan inte objektifiera det. Vi slösar bort viktiga minuter av vårt liv om vi håller på att prata om denominationer och sekter och skolor inom olika religioner. Vi uppskattar inte det liv vi fått om vi håller på med detta... Jag mötte inte jodo-shinshu i form av en institution eller en religion. Det första jag upptäckte och mötte var en tunn bok av D.T. Suzuki som huvudsakligen handlade om Shinran. Det var så jag mötte denna tro och även senare när jag stötte på institutionen och religionen, var det detta som jag förstod. Det skulle ha varit svårare att förstå om jag mött religionen och institutionen först ! De har ju en del knäppa sidor som vi alla vet och liknar ju en del andra saker, t ex protestantisk kristendom. Men jag var rörd av Shinran och då var det ok med de yttre aspekterna, det är ju så det blir när en tro ska implementeras i världen och i våra liv, vilken ju alltid är mer komplicerat. Jag hade ju hoppats att denna religion skulle vara full av folk som möttes för att prata om Shinran. Men så var det ju inte alls. Jag fick lära mig att man inte kan gå omkring och vara en idealistisk egoist utan se hur världen funkar... Men jag vill gärna ta fram ett påstående från Shinran och Tannisho, som ni alla känner till: "Om även en god person får födas i det rena landet, hur mycket mer får då inte en ond person födas där !" Sedan visar han hur det vanliga sunda förnuftet säger tvärtom: om en ond person kan få födas i himlen, hur mycket mer får då inte en god person komma dit. Men Shinrans motsatta påstående är något som verkligen kan gripa oss. Om ni är den sorts person som jag själv är, som alltid dras till olika former av religiöst tänkande, som alltid söker en religiös förståelse, andliga undervisning, så beror det kanske på -- som i mitt eget fall -- på en djupt liggande känsla av att inte vara en god person. Man känner att man inte är värdig, man är inte tillfreds, man söker någon form av förverkligande. Och det är ett djupt liggande fenomen, en känsla av att inte ha något större värde... När man känner att man måste höja sitt värde, sin känsla av att vara värd något, är ett sätt att lösa problemet att hitta en religion som visar hur jag ska göra för att arbeta mig upp till Buddha eller Gud som då belönar mig med en förvandling så att jag blir god. Och då blir jag en värdefull person. Men detta är en sorts ond cirkel. Om jag försöker förverkliga mig genom att vara god måste jag bejaka min godhet genom att förneka andras godhet. För jag kan inte vara god om inte andra är onda. Jag måste vara bättre än någon annan om jag ska kunna vara god. Det blir ett ego-problem, hela denna idé om att kunna bli god person. Detta ego-problem fördjupar endast vårt lidande. Och buddhismen bygger på att komma ur de ändlösa onda cirklarna som fördjupar lidandet. Om jag gör något för att bli en god människa kommer jag att fördjupa lidandets cirkelhjul. Vi kommer aldrig ur det hjulet så att vi kan säga: Nu är jag en god person, allt är bra...Lidande skapas av vårt mentala omdöme, vårt begär att döma och bedöma, vårt fasthållande vid mentala kategorier. För att vara en god person måste jag ha ett mentalt omdöme, vilket är att öka lidandet...Detta är inget annat än självrättfärdigande som jag ser det.... Shinrans ord är här en blixt på himlen...många läser nog dessa ord utan att göra så mycket av dem. Men de är verkligen som en blixt på himlen. De träffar mitt i prick på den som försöker bevisa något om sig själv, som försöker hävda sitt själv-värde, sin själv-existens...Detta blir att förlora värdefull tid i livet genom att vara självhävdande i relation till andra, en sorts mätning av sig själv... Egentligen säger Shinran att vi aldrig är goda personer, bara personer. Idén som Shinran har om den stora medkänslan är viktig: all existens har denna medkänsla i sitt väsen, roten till allt som finns är denna stora medkänsla. Dr. Bloom försökte visa oss att när vi försöker säga vad Amida är för något så kan vi inte det. Och detta är poängen, denna stora medkänsla är obeskrivbar...Amida kan vi översätta omätbar, "a" är negation, "mida" är mäta. Amitabha blir "obeskrivbart ljus", Amitayus "obeskrivbart liv". Amitabha kan också sägas vara livets Enhet, som ingen av oss kan vara skild från. Vi är ett med allt genom att allt är sammanhängande i en enhet. Denna ocean av medkänsla som är själva verkligheten är en vilja till frid och lycka för just mig. Det är den viktigaste aspekten av Amitabha, en oändlig vilja att ge just mig frid och sällhet. Det handlar om en fundamental egenskap i själva verkligheten. Men denna vilja riktas mot en varelse -- mig och dig -- som aldrig kan förtjäna det eller arbeta sig fram till det, som aldrig kan göra sig god eller värd denna obegränsade medkänsla. Detta är inte moral utan ett faktum -- sådan är verkligheten. Vi kan inte förtjäna livet som vi fått. Det är omöjligt, lika lite som vi kan förtjäna godhet och värde. Vi kan inte ens göra oss goda vad gäller miljön, trots att vi har alla data vi behöver. Vi kan inte. Så hur skulle vi kunna förtjäna medkänslan från Amitabha? (18:29) tre sinnestillståndI vår sekt, Sukhavati-sekten, eller Rena Landets skola, tror vi att vår egen religiösa eller intellektuella ansträngning inte räcker till för frälsning. Vi litar på att endast sägandet, reciterandet, av Amitabhas namn ger oss födese i paradiset, Sukhavati. Beträffande detta att recitera, mötte jag en ateist i en diskussion som inte kunde förstå hur sägandet av ett namn kan ha någon som helst inverkan på oss, annat än att vi blir trötta av det. Varför inte spela golf istället? Antag, sa han, att en person reciterar namnet tiotusen gånger varje dag men efteråt spelar på hästar och dricker vin hela dagen och sover ruset av sig under natten. En annan person reciterar också namnet tiotusen gånger men efteråt läser han sutror och reciterar namnen på andra buddhor? Vilken av dessa båda får ut mest av det? Spelar det någon roll. Kan spelandet på hästar och läsandet av sutror vara likställda aktiviteter. Jag svarade honom lite fräckt: "Men allvarligt - är inte du också en eländig varelse som lider dig genom din existens full av begär och girighet?" Han skrattade och nickade, jodå. Anledningen till att vi räddas genom sjungandet är att vi i huvudsak är dåraktiga varelser i denna orena värld. För alla oss som upplever hinder i allt i sinnevärlden utgör reciterandet en effektiv frälsning -- men detta är en erfarenhet, inte en abstrakt teori. Du tar inte ställning till påståenden utan du lever ett liv där du lider och genom Amitabhas namn erfar en läkning och en frälsning. Amitabha lärde oss en enkel praxis. Men det är ingen åsikt, det är en praktik. En person som spelar på hästar och kolkar i sig vin hela dagen är en förmodligen person med stor distraktion och förvirring i sitt liv. En som sover hela natten är kanske en person med stor letargi. Att ligga i sängen kan vara en passion för några. Bankei lär ha sagt: "De pratar om att springa till templet när man blir pensionerad. Men jag håller mig till denna bädd!" Alla människor lider av några konsekvenser av sina blinda passioner, begär som är mer eller mindre svåra att leva med och mer eller mindre svåra att kontrollera. Här hjälper det inte att vara för godtrogen angående den fria viljans makt att undvika dessa konsekvenser. De flesta av oss sitter fast i passionerna. Vi kan inte göra oss goda, lika lite som vi kan ge oss själva livet. Endast den stora medkänslan kan det. Om du lider av spelbegäret, eller något annat begär, så säg Amitabha så fort du kan när begäret lugnat sig lite. När du vaknar upp ur den långa sömnen, kom ihåg det primära löftet och säg Amitabha. Att recitera Amitabha tiotusen gånger och efteråt hålla i åtanke andra sutror och andra buddhor verkar vara utmärkt vid första påseendet. Men vem har bestämt att namnet att det bör begränsas till tio tusen gånger? Om du är en person med energi och flit, recitera hela dagen. Det passar dig. Om du är en långsam och trött person, recitera färre gånger. Om du möter ett föremål för religiös vördnad, ett kors på en vägg, en ikon, en buddhastaty, en kyrksspira, en moské -- välj att tänka på Amitabha, för de är egentligen alla symboler för den stora oceanen av medkänsla och barmhärtighet. Direkt och omedelbart kan du invänta Amitabhas närvaro. Varför vara beroende av andra att rikta din väg? Närvaron räcker. Du bör enbart förlita dig på ledning från det primära löftet Amitabha ger oss. Inte kämpa för att genomföra några övningar i någon religiös tradition. I alla mänskliga situaioner finns de energiska, de genomsnittliga, och de långsamma. De energiska kan ständigt säga Namnet både natt och dag; de andra gör det efter förmåga. Du bör inte fundera över detta och fastna i distraherande tvivel. När jag säger Namnet, har jag tre sinnestillstånd: det seriösa behovet av räddning ur smärtornas värld, det djupa förtroendet till löftet och en förväntan på det himmelska livet i det rena landet. Dessa tre är alla närvarande. Om du märker att du saknar något av de tre tillstånden, försök bli uppmärksam så att du erfar dem. Det första sinnet innebär att se hur vi lever och känna behovet av frid och frälsning från detta sätt. Om vi har en idealistisk och orealistisk syn på hur vi beter oss världen över, med de krig och övergrepp som trots alla goda insatser tycks dominera livet på jorden, kan vi knappast vara seriöst i behov av födelse i det rena landet. Då mörkar vi troligen det faktiska tillståndet. Det andra tillståndet är förtroende. Liksom du litar på att solen går upp i morgon, litar du på din födelse i det rena landet, genom ren och skär nåd från den Andra kraften, löftets kraft och ljus. Men förtroende är också att ha djup tro på människors ord, utan att tvivla på dem. Anta till exempel att någon berättar om en plats som han eller hon känner väl, och säger att det finns ett berg här, en flod där, en dal på ett annat ställe. Du tror utan allt tvivel på vad han säger. Sedan möter du andra som helt förnekar att detta är sant. Men du håller fast vid den förste, litar utan tvivel på det. Du tänker inte en tvivlande tanke. Detta kallas förtroende. När vi litar så på vad Sakyamuni lärde om Amitabha, har vi det andra tillståndet. Det finns två aspekter på detta tillstånd av förtroende. Den första är att tro sig själv vara en dåraktig varelse, full av lidelser och orena begär, underkastad födelse och död, ständigt sjunkande ner i misär om ingen hjälp sökes. Det är sådan realism vi måste ha och inte skämmas för det. Den andra är att tro djupt och beslutsmässigt att eftersom man inte kan tvivla på Amitabhas löfte att omfamna alla levande varelser -- och särskilt mig -- så att vi liksom surfar på löftets gigantiska våg. Vi kommer att ofelbart uppnå födelse. Folk säger ofta: "Inte för att jag inte tror på Amitabhas löfte, men när jag funderar på hur jag lever och ser att mina karmiska hinder är enorma, ständigt distraherad och eländig som jag är, fattar jag att frid är omöjligt att uppnå på egen hand". Sådana tankar verkar vara förnuftiga -- men är kanske egentligen en uttalad arrogans, en inbilskhet som vi måste mogna bort från. Finns det någon anledning att tvivla på den ofattbara kraften hos Amitabha? Har man förstått vilken gränslös medkänsla Amitabha buddha besitter, när man säger att på grund av ens ondska är det omöjligt att bli frälst? Även lagbrytare som begår de grövsta brott uppnår födelse i ett enda ögonblick, när Amitabhas namn sjungs eller reciteras med hjärta och tanke av de som lever i förtroende och djupaste behov av frälsning. ******* Jag läste nyligen följande självbiografiska text av en kinesisk författare och blev starkt påverkad av enkelheten i den.
"Mina föräldrar tog hand om mig. De bjöd en lärare att komma och undervisa mig, och jag började studera klassikerna [i den konfucianska traditionen]. Min far instruerade min lärare att vara mycket strikt med mig tills jag behärskade Poesin Bok och Riternas Bok. När jag var femton år gammal, kom en äldre kusin till mig. Han var en gentleman som bor hemma utan några speciella talanger. Han dog plötsligt av en sjukdom. Kroppen lades i en tom sal, och jag råkade gå förbi och se min döda kusin. Jag blev orolig och angripen av bekymmer och tvivel. Jag utbrast för mig själv, "Världsliga former är inte solida. Livet är som ett ljus i vinden. När obeständigheten plötsligt anländer, är det omöjligt att fly." Efter detta ville jag lämna hemmet [för att bli munk] och studera [buddhistiska] Vägen och komma över cykeln av födelse och död. Men jag visste inte var jag skulle börja träna, och i mitt sinne fanns det fortfarande en viss tvekan. Jag kom till ett te-hus i mitt kvarter, och som jag satt i vördnad framför en staty av Buddha där, råkade jag se en munk som satt upprätt med en imponerande atmosfär kring sig. Jag frågade honom vem han var. Han sa "Jag är en vandrande zen-man." När jag hörde honom säga detta, blev jag överväldigad av glädje, så jag bjöd genast honom att komma hem med mig. Efter att jag förberett rökelse och en vegetarisk måltid som jag erbjöd honom, bugade jag för honom och sade: "Jag vill komma över detta med födelse och död, men jag vet inte vilken metod jag ska utöva." Zen-mannen frågade mig om mitt namn och ålder. Jag sa: "Mitt namn är Ch'en Ching-hsiu och jag är femton år gammal." Han berömde mig och sa: "Det är sällsynt i världen för en så ung pojke att ha en sådan upphöjd aspiration. Koncentrera dig en stund och lyssna tyst på vad jag säger, min pojke. Den enda direkta vägen är att säga "namo-Amitabha-ya." Jag sa: "Hur i all världen kan man övervinna födelse och död genom att säga Amitabhas namn?" Zen-mannen sade: "Genom att tro på vad Buddha sa. Den bästa metoden för att fly lidande är att recitera buddha-namnet Amitabha. Om du inte i tro reciterar detta buddha-namn, kommer det att vara svårt att undgå födelse och död." Jag frågade: "Varifrån kommer metoden att säga detta buddha-namnet?" Zen-mannen svarade: "Metoden att recitera buddha-namn finns i mer än en sutra. Bland de otaliga skrifterna, finns inte en som inte innehåller metoden för recitera buddha-namn. Om du tränar enligt denna metod, blir du säker på att födas i det Rena Landet. " Jag frågade: "Vilka förtjänster kan det finnas i reciterande av Amitabhas namn, så att man därigenom kan födas i det rena landet?" Zen-mannen svarade: "Om du erbjuder buddhor och bodhisattvor och pratyekas och shravakas alla juveler i världen, skulle det vara mycket bra, men det skulle inte alls vara lika förtjänstfullt som att uppmana alla människor att säga buddha-namnet till och med en enda gång." Jag frågade: "Hur kan en upprepning av buddha-namn vara bättre?" Zen-mannen svarade: "Sutran om Födelse i Buddha-Landet säger: 'Om en man kunde gå tusen kilomenter om dagen dag från födseln, och levde i tusen år, och alla länder han korsar fylldes med juveler, och han erbjöd dessa juveler till Buddha, skulle det inte vara lika förtjänsten av en enda person i den senare onda tidsåldern, som ropar namnet Amitabha till och med en enda gång. Och om sägandet av buddha-namnet i sig är så meriterande, hur mycket mer är det inte, då vi uppmuntrar andra att recitera !' " Jag frågade, "Även om värdet i sägandet är så här högt, hur skall vanliga människor kunna uppnå födelse i det rena landet, med så mycket dålig karma, som de i regel lider av? Zen-mannen svarade: I skriften "De Sexton betraktelserna över Amitabha Sutra (Meditationssutran) sägs det: "En enda helt uppriktig upprepning av "Namo Amitabha" utplånar alla de svåra synderna för 8000 miljoner eoner av födelse och död. Även den som har begått allvarliga synder hela sitt liv, kan få födelse i det Rena Landet, om han, när han är på väg att dö, reciterar,"namo-Amitabha-ya" tio gånger. Hur mycket mer då för någon som har hållt en vegetarisk kost och även hållt de buddhistiska föreskrifterna och har reciterat buddha-namnet hela sitt liv. " Jag frågade: "Varför har Amitabha Buddha så stora andliga förtjänster och sådana långtgående löften?" Zen-mannen svarade: "Den Större Amitabha-sutran säger": En dag förändrades uttrycket i Shakyamunis ansikte. Hans ständiga medhjälpare Ananda tyckte detta var konstigt och frågade honom om det. Shakyamuni sa: "Excellent! Din fråga är bättre än att ge erbjudanden till alla shravakas och pratyekas i världen, och skänka gåvor till alla gudar och människor och andra levande varelser ner till den ringaste insekt. Även om du gjorde detta för många eoner, skulle det inte vara lika en miljard del av den andliga förtjänsten på din fråga ! Varför? Eftersom på grund av din fråga, kommer alla varelser från kungen till gudarna, till människorna, till den ringaste insekt att vinna befrielse." Detta var den stund då Shakyamuni Buddha första gången var på väg att tala om Amitabha Buddha. Detta var i hans sinne och det visade sig i hans ansikte, som var annorlunda än normalt. Vi ser alltså att Amitabhas inflytande på Shakyamuni verkligen var extraordinärt. Hur mycket större är hans inflytande på levande varelser! Shakyamuni sa: "Just nu lever Amitabha Buddha i den obegränsade glädjens land i väster och han är också i alla världar i de tio riktningarna, där han undervisar och förvandlar ett oräkneligt antal gudar och människor, och alla varelser ner till den ringaste insekt ... Om nu Amitabha Buddha frälser även de ringa insekterna, hur mycket mer frälser han då inte människorna ! Amithaba lovade även: De som åkallar mitt namn är säkra på att födas i det Rena Landet. Om det inte är så, svär jag att inte bli en buddha. Alltså frälser Amitabha alla kännande varelser utan undantag. Om folk helhjärtat tar sin tillflykt till Amitabha, kommer de att födas i hans Rena Land. Av detta kan vi dra slutsatsen att förtjänsten i att säga Amitabhas namn verkligen är ofattbart god. Amitabha Buddha sa också: De kännande varelser som vill födas i mitt land, måste på den högsta nivån hysa stor medkänsla och inte döda några levande varelser; de måste vårda och skydda alla varelser med sitt medvetande; de måste träna på alla bud. De måste läsa och recitera Mahayanas stora skrifter och förstå deras högsta mening; de måste ha djup förståelse för sanna principer och stödja Buddha, Dharma och Sangha; de måste vara lojala mot sina föräldrar och respektera dem; de måste vara barmhärtiga mot de fattiga och lidande. De måste undervisa och förvandla kännande varelser och bruka sina förmågor till att ge andlig näring åt alla; de måste offra till andarna; de måste avstå från alla former av ondska och troget öva alla former av dygd. Om de säger Amitabhas namn samtidigt som de gör andra sysslor och fungerar så som vi beskrivit, kan de vara säkra på att födas i den högsta klassen i det Rena Landet, och så bli buddhor. Om deras styrka är inte tillräcklig för detta, då bör de för tillfället ordentligt upprätthålla en vegetarisk kost och bibehålla de föreskrifter och målmedvetet recitera buddha-namnet. Om de kan recitera buddha-namnet från ögonblick till ögonblick utan avbrott, kommer de att födas i det Rena Landet, och inte i den lägsta klassen där. Denna sanningsport [recitation av Amitabha] diskriminerar inte mellan kloka och okunniga, eller hög rankning och låg, eller mellan fattiga och rika. Det skiljer inte mellan manligt och kvinnligt, eller mellan gamla och unga eller mellan munkar och nunnor och lekmän. Det spelar ingen roll om du har tränat under en längre tid eller bara nyligen har börjat. Alla kan recitera Amitabhas namn. Riktlinjerna för sägandet är inte strikta. Du kan recitera med hög röst eller låg röst, samtidigt som man gör rituell tvagning eller samtidigt som man göra prostrationer. Du kan säga Amitabhas namn samtidigt med att du reflekterar på något, samtidigt som du mediterar, eller medan du begrundar begrepp som "buddha", och samtidigt som du räknar pärlor i radbandet. Du kan recitera buddha-namnet när du går eller står eller sitter stilla eller ligger på din sida. Du kan recitera buddha-namnet tyst eller högt. Du kan säga Amitabhas namn tusen gånger eller tio tusen gånger. Det är alltid samma uppmärksamhet på Amitabha. Det enda som är viktigt är att ha en avgjord tilltro, och att hoppfullt söka födelse i det Rena Landet. Om du praktiserar sägandet så här, finns det ingen anledning att söka dig någon annanstans för någon annan upplyst lärare. Som ordspråket säger: "Styrningen av båten är helt upp till den person som innehar rorkulten." De som anländer går upp till paradiset i fridfullt vårdande av [Amitabhas Rena Land] tillsammans. " ****** Den "svåra vägen" är många olika fomer av sökande efter visdom. Detta sökande finns i alla traditioner jorden runt. Man ska tänka, läsa, förstå. Den enkla vägen är porten till det Rena Landet. Det verkar emellertid ibland som om några söker sig till det Rena Landet och ändå fortsätter sträva, precis som visdomssökarna. Det fungerar inte. Det finns inte olika metoder för födelse i det Rena Landet. De som tror det är som vore de på en båt till havs, men inte får gynnsamma vindar. Då fäller de ut åror och lägger ner stor ansträngning alltefter sin styrka, går mot tidvattnet och tvingar sig fram genom vågorna. Genom denna grind vi talar om här får vi födelse i det Rena Landet genom att recitera namnet. Dessutom kan två metoder urskiljas: enhetlig och diversifierad praxis. Enhetlig praxis är att helt enkelt utföra recitationen så ofta man kan, väcka sin längtan efter det lycksaliga paradiset överlåta sig i tro till det primära löftet -- och aldrig blanda in andra förfaranden. Att endast säga: "Om Namo Amitabha Ya". Och tänka helhjärtat och förhoppningsfullt på Amitabha. Diversifierad praktik ställer andra metoder vid sidan av sägandet. Den innehåller andra former av goda gärningar, en sorts etisk praxis. Man har sägandet som det centrala men lägger till de goda handlingarnas väg. Av dessa två är den enhetliga praktiken överlägsen. Anledningen är följande. Om man redan strävar helhjärtat för landet av lycksalighet, varför inkludera andra saker? Livet är som en blixt, eller en daggdroppe i gryningen, och kroppen som ett litet groblad eller en bubbla. Hur kan man makligt försöka kombinera olika metoder? Bortsett från längtan till det enda landet för lycksalighet och tankar på frälsaren Amitabha, finns ingen annan nödvändig handling. Människor som kombinerar det med andra metoder är fasthållna i sina forna metoder och attityder, de har svårt att överge dem. De som håller sig till ett enda fordon uppnår födelse i det rena landet på enklaste sätt. ******
Ibland frågar elever hur man ska orka med att recitera hela tiden? Man blir ju trött av det ! Men jag säger: nej nej, inte så. Du ska inte recitera med din egen viljekraft. Det leder ingenvart utom till utmattning ! Det är den svåra vägen. Rentav en återvändsgränd ! Det är Amitabha som ska recitera i dig. Det är skillnad. Låt Frälsaren säga namnet inom dig: Om Namo Amitabha Ya ! Låt det ske i den takt Amitabha vill. Det kan vara långsamt, dröjande, eller kvickt och glatt. Låt det ske som det sker. Var inte där med din självkraft och tvinga fram något. Det blir bara mer tokeri som självet alltid ställer till med. Som japanerna säger: inte jiriki, inte egenvilja. Paradisets funktion i oss är Om Namo Amitabha Ya. Sägandet är det rena landets aktivitet inom oss. Därför sitter sägandet eller sjungandet eller reciterandet ihop med paradiset. Det orsakar inte paradiset eller gör det verkligare utan är i själva verket paradiset. Detta är svårt att förstå, för vi tänker alltid på separation mellan objekt och ord som på något sätt beskriver objekt. Men här är det det himmelska landet som redan finns inom oss och som får sin funktion i det glädjefulla och tacksamma reciterandet av "om namo amitabha ya". För Shinran är det just tilliten till denna recitation och vilandet i Amitabhas räddande nåd som utgör själva buddhanaturen, den högsta verkligheten, det som vi själva verkligen är. Därför ser vi alla som upplysta av Amitabhas ljus när vi själva är det genom löftets funktion som paradiset i oss. För när ljus fyller mig fyller det alla. I själva verket är alla ting, all materia, all skapelse, alla människor ingenting annat än detta paradis. Vi blir i recitationen ett enda helt ljusfält med allt och alla. Det är den verkliga enheten, den som i kristendomen kallas den stora Eukaristin. Det är Enhetens sakrament som betyder att vi utövar paradisets närvaro och ser alla som lysande runt omkring oss, mitt i vardagen. Detta ljus är en expansion av allt vi är. Det är inte ett fokus på något begränsat kallat Amitabha eller Gud eller Kristus. All sådan fokusering drar ihop oss och skapar smärta och oro. Det är en oändligt expanderande uppmärksamhet som släpper allt, släpper alla omdömen om ont och gott, släpper alla doktriner om högt och lågt, alla trossystem. Ju eländigare vi mår, desto mer sant är sägandet av Amitabhas namn. Det beror på att självnaturen alltid leder till elände, förr eller senare. Självupptagenheten är det onda. Den som hatar sitt liv i världen, säger Jesus, kan få det nya livet (Joh. 12:25). Inte de som är präktiga och nöjda med livet i världen. På så sätt ser vi hur misslyckande och synd är en lysande bro över till Namnet och till saligheten. Och själva döden är porten till det Rena Landet. Det innebär två saker: livet är en nådegåva och döden en väg till saligheten. Två fantastiska gåvor. Att vara vid liv, en otrolig nåd. Hur kort liv vi än får, en otrolig nåd. Att dö -- porten till Löftets land. När den än kommer -- vägen till Ljusets rike. Jag föreställer mig Honen säga Amitabhas namn hela tiden när han läser eller pratar med andra. Troligen gjorde han det. Kan vi rekommendera det? Absolut. Det kanske inte fungerar, men pröva duger för var och en alltefter läge och förmåga. Själv glömmer jag ofta av det och tänker på annat, läser och skriver annat. Men när jag minns det går det bra och allt annat jag gör flyter faktiskt bättre. Det "ensamma" i självansträngningen t ex då jag läser utelämnad åt endast texten, känns tyngre än när Amitabhas namn hela tiden är med under läsningen. På samma sätt är det med konversationen. Visst kan jag verka lite disträ för den jag talar med om jag ständigt reciterar, men inte mer än acceptabelt för en äldre filosofilärare ! En nunna inom en tibetansk buddhistsekt föreslog att göra "övningen Amitabha" någon gång ibland, mest för att det var vackert. Hon beskrev under en ganska lång föreläsning hur denna övning kan vara ett komplement till sökandet efter bodhicitta, klarhet i medvetandet. Hon föreslog även att man kan fråga: vem är det som säger namoamitabha? På zenvis kan vi då nå ett "ingenting" när vi ställer den frågan. Och så blir vi lite fascinerade. Men Amitabhas nåd handlar om något annat. I Sukhavativyuha-sutran ser vi hur allt handlar om nåd och gåva från Amitabha och att vårt sägande, vårt tänkande i tacksamhet på den födsel vi får som ren gåva, är en akt av ödmjuk glädje över denna frälsning. Nunnan tycktes vara tämligen omedveten om allt detta. Hon och kanske hennes lärare också, gör om recitationen till en "övning" för självkraften och självviljan till att nå högre karma än tidigare. Men Amitabhas nåd gäller obetingat och oceanen av medkänsla är obegränsad så att den värsta av syndare blir frälst bara hon eller han en enda gång i tacksamhet sjunger "om namo amitabha ya !" Det är lustigt att man inom tibetansk självsträvande buddhism vill gå förbi kraften i Amitabhas löften. Förmodligen utelämnar en full tillit ett religiöst ego till att upptäcka fåfängan i aspirationen. Nunnan jag hörde till och med ville omformulera "löfte" till "aspiration" så att det skulle stämma bättre med mentaliteten "göra det själv". Och som ett ironiskt litet körsbär på tårtan föreslog hon en kort intensiv övning där man sa namnet så fort man kunde. Det får mig att tänka på Ruth Tabrahs roman "The Monk Who Dared". I en episod då Shinran möter Honen för första gången, förklarar den senare att han övergivit alla discipliner och övningar och "bara säger namnet". Vad han än gör i övrigt säger han hela tiden namnet. Han har ingenting annat. Detta är en sann bild. Eftersom Löftet är den aktiva kraften har vi ingenting annat än det tacksamma "om namo amitabha ya". Denna andliga fattigdom är hjärtesaken för oss. Glömma, mysteriet och tillitenNär jag kom till kommuniteten i Bhutans berg var det för några veckor. Det blev tre år.
Första året fick jag endast uppgiften att gömma allt jag lärt mig i Europa om filosofi och religion. Det var inte lätt men det var enda uppgiften. Det skulle inte gå att ta emot den Andra Kraften om den på något sätt förblandades med något jag lärt mig om Gud eller sanning eller lycka i vår västerländska filosofi eller religion. Varje gång jag uttalade Om Namo Amitabha Ya fick jag frikoppla det helt från allt jag lärt mig någonsin. Andra året fick jag ägna åt att se den obegripliga kraften i Löftet, helt oåtkomlig för vårt språk, vår fantasi, vår föreställningsförmåga, vare sig den uttrycks i buddhistiska myter eller i någon mer bekant metaforik från västerländska traditioner. Varje gång jag uttalade Om Namo Amitabha Ya fick jag fokusera på hur allt handlade om ett mysterium fullständigt obegripligt och ohanterbart för alla mänskliga förmågor. All analys eller intuition står ödmjukt stilla inför detta mysterium. Ingen lära om bodhisattvor, buddhor eller gudar kan omfatta detta mysterium eller antyda vad det handlar om. Tredje året blev uppgiften att vid varje utandning och yttrande av Amitabhas namn helt fokusera på tillit och förlitan på Löftet om födelse. Med ett helt år för glömska av allt man lärt sig och ett för själva mysteriet var det en underbar uppgift att ägna sig åt den stora tilliten. Den hade i själva verket vuxit fram under åren. Jag kunde nu lämna Bhutan och åka hem. Sägandet måste leda till den helt rena tilliten där vi inte ikläder mysteriet någon som helst förståelse eller symbolisk innebörd. Det är samma obegripliga löfte som Abraham fick, samma mysterium som Jesus levde sitt liv genom. Vi kan endast lita till den helt Andra kraften genom sägandet av Om Namo Amitabha Ya och låta mysteriet verka. Vi vet ingenting om detta, vi förstår ännu mindre. Vi endast tar emot räddningen till det Rena Landet. Saichi |
Epost: [email protected]
|
Sägandet av Amitabhas namn är att hålla det i minne -- smriti på sanskrit. "Namo" betyder "jag vördar" eller "jag hälsar" eller "jag lovar" i betydelsen att lovprisa. Vi tänker namnet Amitabha i tacksamhet. Vi kan mycket väl rikta tacksamheten mot alla de välsignelser vi tar emot. Lovad vare du Amitabha, medkänslans ocean, för alla välsigelser i mitt liv, min hustru, mina barn, mina barnbarn, tak över huvudet, kläder på kroppen, mat att äta, frisk luft att andas, solljus att njuta av, att ha fått födas till människa, att ha fått upptäcka Löftet om födelse i det himmelska landet. Det finns så många saker att uttrycka tacksamhet för.
I andra traditioner kan meditation bli endast tystnad och stillhet. Det är goda gåvor. Men om inte tacksamheten och lovprisandet av Frälsaren finns med blir livet gärna kallt och avvaktande, kanske ängsligt. Stämningen i Sukhavativyuha är något helt annat -- stor förundran och glädje och tacksamhet. Att hela dagen säga Om Namo Amitabha Ya är som att hela dagen säga: tack för alla gåvor !
Samtidigt är sägandet att inte bara minnas Namnet utan att vara i Namnet. Det låter som mystik och det är det i en praktisk och god mening. Men att vara i Namnet är som att vara i Kristus. Det är mer än bara minnas, mer än bara tänka på. Det är ett tacksamhetsvarande kanske vi kan säga med ett långt ord. Amitabha förblir inte endast objekt för adoration, vi blir snarare ett med det vi lovprisar. Dualiteten upphävs. Och därmed försvinner gapet mellan oss och det önskade, konflikten mellan det som är och som borde vara.
Men det betyder inte att vi gömmer oss eller är otillgängliga för andra människor, som eremiterna i öknens klippgrottor. Vi använder vår sociala identitet för att sprida tacksamheten i "om namoamitabha ya". Vi avsätter inte nödvändigtvis klockad tid för att sitta i meditation, vi mediterar och säger Namnet mitt bland folk, var det än är. Detta är en tämligen stor skillnad mot alla asketiska bruk. Vi både absorberas och sprider det infinita ljuset i Amitabha. Vi förstår inte detta, det är Frälsarens ofattbara sätt att sprida sanningen. Acintya på sanskrit är kanske termen för denna ofattbara karaktär hos visdomen i Amitabha.
Frälsningen som ger oss födelse i det rena himmelska landet blir därmed något som påverkar verkligheten här och nu, på sanskrit saha-loka-dhatu, världen med myriader av partikulära händelser och saker. Vi kan säga fenomenvärlden med en vanlig filosofisk term. Det rena himmelska landet får en ambassad i fenomenvärlden. Vi blir inte nödvändigtvis sinnliga och världsliga, men samtidigt avvisar vi inte världen och flyr från den. Vi sprider Amitabhas ljus över alla partikulära omständigheter.
Saichi, en välkänd japansk Amitabha-poet menar att han går fram och tillbaka till det rena himmelska landet som vore det grannhuset, han kommer och går som han vill. Här är några dikter av Saichi, i engelsk översättning.
1
I am a happy man, indeed!
I visit the Pure Land as often as I like:
I'm there and I'm back,
I'm there and I'm back,
I'm there and I'm back,
"Namu-amida-butsu! Namu-amida-butsu!"
2
How happy I am!
"Namu-amida-butsu!"
I am the Land of Bliss,
I am Oya-sama.
"Namu-amida-butsu! Namu-amida-butsu!"
3
Shining in glory is Buddha's Pure Land,
And this is my Pure Land!
"Namu-amida-butsu! Namu-amida-butsu!"
4
O Saichi, where is your Land of Bliss?
My Land of Bliss is right here.
Where is the line of division
Between this world and the Land of Bliss?
The eye is the line of division.
För Saichi betyder "Oya-sama" or "Oya" inte bara Amitabha (Amida) men personifierar även sägandet av "Namu-amida-butsu." Ibland tycks dessa tre vara inräknade i betydelse: Amitabha (Amida) , sägnadet av Namnet och Saichi själv.
5
When I worship thee, O Buddha,
This is a Buddha worshipping another Buddha.
And it is thou who makest this fact known to me, O Buddha!
For this favor Saichi is most grateful.
6
O Saichi, what makes you work?
I work by the "Namu-amida-butsu."
"Namu-amida-butsu! Namu-amida-butsu!"
7
How grateful I feel!
Everything I do in this world--
My daily work for livelihood--
This is all transferred into building up the Pure Land.
8
I work in this world in company with all Buddhas,
I work in this world in company with all Bodhisattvas;
Protected by Oya-sama I am here;
I know many who have preceded me along this path.
I am sporting in the midst of the Namu-amida-butsu.
How happy I am with the favor!
"Namu-amida-butsu!"
9
Perfectly indifferent I am!
No joy, no gratefulness!
Yet no grief over the absence of gratefulness.
10
"O Saichi, such as you are,
Are you grateful to Amida?"
"No particular feelings I have,
However much I listen [to the sermons];
And this for no reason."
11
O Saichi, I am the most fortunate person!
I am altogether free from woes of all kind,
Not at all troubled with anything of the world.
Nor do I even recite the "Namu-amida-butsu"!
I'm saved by your mercifulness [O Amida-san!]
How pleased I feel for your favor!
"Namu-amida-butsu!"
12
While walking along the mountain path, how I enjoy smoking!
I sit by the roadside for awhile, I take out the pipe in peace and
with no trouble beclouding the mind.
But let us go home now, we have been out long enough, let us go home now.
How light my steps are as they move homeway!
My thoughts are filled with a return trip to Amida's country.
"Namu-amida-butsu, Namu-amida-butsu!"
|
När jag fick ögonen på Sukavativyuha och läste den -- det var på religionshistoriska i Uppsala och vi hade Gunnar Andersson som mycket inspirerande lärare -- blev jag lycklig och nynnade i dagar på en sång. Ungefär: Det finns ett rent himmelsk land och ett sant löfte för mig att födas där (rep. fyra ggr) Och detta löfte lovsjunger jag om namo amitabha ya (rep. fyra ggr) Jag minns inte om vår lärare gav oss denna sång men jag sjunger den än idag. Click here to edit. |
Shinran om praktiken |
Click here to edit.
Shinran skriver: "När jag betänker den Stora Trons ocean, ser jag att denna tro inte väljer mellan det höga och det låga, mellan präster och lekmän, inte heller skiljer den på män och kvinnor, eller gammal och ung. Hur många synder man har på sitt samvete räknas inte alls, och hur länge eller intensivt man praktiserar tron diskuteras inte."
Detta betyder förstås inte endast en egalitär situation bland trosmedlemmarna utan en djupare inställning till allt mänskligt som görs i religionens tjänst. Amitabhas löfte övergår allt detta och därför ska vi inte skapa dessa skillnader som vi så gärna gör, även inom Rena Landets olika denominationer.Inte heller handlar det om syndfull och from -- för nu gäller endast löftets kraft och Amitabhas nåd.
Ytterligare värt att notera är hur Shinran inte alls tänker i termer: hur länge har du övat eller praktiserat att säga Amitabhas namn? Eller hur intensivt utövar du din tro hittills? Nej, vårt övande är inte kraftens dynamik. Löftet och medkänslan hos Amitabha är det väsentliga, det vi litar till.
Shinran fortsätter: "Det handlar inte om "övning" eller om "god utövning", inte heller "plötslig" eller "gradvis", inte heller om "meditativt" och "icke-meditativt", eller om "rätt meditation" eller "felaktig meditation", inte heller om "kontemplativ" eller "icke-kontemplativ" och slutligen inte vare sig om "medan vi lever här" och "efter detta liv"."
Här klär Shinran av oss alla våra religiösa älsklingstermer. I kristendomen vimlar det av dem, liksom i buddhismen och inom mystiken i alla religioner. Specialiseringen. Kategoriseringen. Sisters of Charity är uppdelade i en "kontemplativ" gren och en "aktiv" gren. Hur praktiskt detta än kan te sig visar Shinran på den inneboende svagheten -- vi gör oss märkvärdiga och stolta med dessa skillnader.
Tron är, menar Shinran, obeskrivbar. Den är ofattbar. Den är alltför helig för att kunna behandlas i ord. Den är, säger han, som medicinen för alla gifter vi får i oss i världen, den "upplöser gifterna i både visdom och okunnighet". (Alla citat Kyogyoshinsho s.113-14)
Detta betyder förstås inte endast en egalitär situation bland trosmedlemmarna utan en djupare inställning till allt mänskligt som görs i religionens tjänst. Amitabhas löfte övergår allt detta och därför ska vi inte skapa dessa skillnader som vi så gärna gör, även inom Rena Landets olika denominationer.Inte heller handlar det om syndfull och from -- för nu gäller endast löftets kraft och Amitabhas nåd.
Ytterligare värt att notera är hur Shinran inte alls tänker i termer: hur länge har du övat eller praktiserat att säga Amitabhas namn? Eller hur intensivt utövar du din tro hittills? Nej, vårt övande är inte kraftens dynamik. Löftet och medkänslan hos Amitabha är det väsentliga, det vi litar till.
Shinran fortsätter: "Det handlar inte om "övning" eller om "god utövning", inte heller "plötslig" eller "gradvis", inte heller om "meditativt" och "icke-meditativt", eller om "rätt meditation" eller "felaktig meditation", inte heller om "kontemplativ" eller "icke-kontemplativ" och slutligen inte vare sig om "medan vi lever här" och "efter detta liv"."
Här klär Shinran av oss alla våra religiösa älsklingstermer. I kristendomen vimlar det av dem, liksom i buddhismen och inom mystiken i alla religioner. Specialiseringen. Kategoriseringen. Sisters of Charity är uppdelade i en "kontemplativ" gren och en "aktiv" gren. Hur praktiskt detta än kan te sig visar Shinran på den inneboende svagheten -- vi gör oss märkvärdiga och stolta med dessa skillnader.
Tron är, menar Shinran, obeskrivbar. Den är ofattbar. Den är alltför helig för att kunna behandlas i ord. Den är, säger han, som medicinen för alla gifter vi får i oss i världen, den "upplöser gifterna i både visdom och okunnighet". (Alla citat Kyogyoshinsho s.113-14)
det liv vi lever just nu
Människor kan lätt missta sig och tro att vi får personliga förmåner efter att ha lämnat kroppen, en sorts belöningar för rätt tro. Men det är ett stort misstag.
Det är kanske olyckligt att undervisningen om det Rena Landet tidigare, t ex i Amitabha Sutra, betonar vad som händer när vi dör. Spekulationer om fördelar och graderingar uppstår då lätt. Men viktigare är för oss betoningen på frälsning i vårt nuvarande liv.
När vi lever frälst, har vi Amitabhas barmhärtighet levande inom oss. Den känns som en annan person i oss. Jag själv med mina lustar och tokiga tankar är kvar men en Annan kraft är där också. Det blir en dynamik mellan token och Amitabhas ljus inom oss. En dubbelhet som inte kan reduceras bort.
Detta är en undervisning om Amitabha där frälsningen är erfarenhet av det liv vi lever just nu. En del hävdar att det är omöjligt att veta om det finns ett rent land eller inte förrän vi dör och är faktiskt född där. Men det är nu frälsningen äger rum och vi kan ta del av den just här och nu. Även om vi såsom Mansho Kiyosawa kan uppleva oss som fullständigt värdelösa i samhället (han var avsatt jodoshinpräst, svårt angripen av tbc och kunde inte få någon anställning) så kan tilliten till Amitabha bli den livskänsla vi har dag efter dag. I själva verket är vår utsatthet och värdelöshet en ren vinst för tilliten. När vi inte har något kvar att vara stolta över är det lättare att finna den stora tillitens glädje.
Det är kanske olyckligt att undervisningen om det Rena Landet tidigare, t ex i Amitabha Sutra, betonar vad som händer när vi dör. Spekulationer om fördelar och graderingar uppstår då lätt. Men viktigare är för oss betoningen på frälsning i vårt nuvarande liv.
När vi lever frälst, har vi Amitabhas barmhärtighet levande inom oss. Den känns som en annan person i oss. Jag själv med mina lustar och tokiga tankar är kvar men en Annan kraft är där också. Det blir en dynamik mellan token och Amitabhas ljus inom oss. En dubbelhet som inte kan reduceras bort.
Detta är en undervisning om Amitabha där frälsningen är erfarenhet av det liv vi lever just nu. En del hävdar att det är omöjligt att veta om det finns ett rent land eller inte förrän vi dör och är faktiskt född där. Men det är nu frälsningen äger rum och vi kan ta del av den just här och nu. Även om vi såsom Mansho Kiyosawa kan uppleva oss som fullständigt värdelösa i samhället (han var avsatt jodoshinpräst, svårt angripen av tbc och kunde inte få någon anställning) så kan tilliten till Amitabha bli den livskänsla vi har dag efter dag. I själva verket är vår utsatthet och värdelöshet en ren vinst för tilliten. När vi inte har något kvar att vara stolta över är det lättare att finna den stora tillitens glädje.
glädjens tillit
Tilliten i sägandet är inte alls lik den typiskt seriösa övningens iver. Det är mer vila och skrattlystnad. Det är ingen väg som ska tillryggaläggas. Det är som att cykla i ett landskap, kanske som mannen Ruth Tabrah ser i Bayern när hon är ute och åker på landsbygden. Han är gammal och fattig men ögonen lyser av en märklig glädje.
Litandet fungerar så: vi ser vilka tokstollar vi är och hr den Andra kraften är helt och hållet avgörande. Det får oss benägna till skratt och fnitter. Allting är så upp och ner. Vi tror i vår inbilskhet att vi kan fixa allting, en bra värld och upplysning och sådant. Men utan Amitabha fixar vi nästan ingenting.
Amitabhas frälsning baserad på den Andra kraften börjar i detta nuvarande ögonblick. Det finns många sätt att uttrycka detta. Jag sjunger ofta dessa rader:
Det finns ett rent land
och ett Löfte att födas där
och detta Löfte
är nog för min frälsning
ja detta Löfte
är nog för mitt liv.
Inspirerade av Tannisho kan vi säga mer utförligt:
"Frälst genom den ofattbara verkan av Amitabhas Löfte, ser jag fram emot födelse i det rena landet ".
I det ögonblick du anförtror dig till Löftet, så att sinnet är inställt på att säga Amitabhas Namn, uppstår inom dig en tacksamhet. Du är då omedelbart omfamnad av obegränsad medkänsla som aldrig överger dig.
Med andra ord, i det ögonblick vi hör Amitabhas löfte att rädda alla varelser, vet vi utan tvivel att vi kommer att födas i det rena landet, där vi kommer att bli helt upplysta inifrån. Vi har redan anammat detta i ljuset från Amitabhas frälsning.
Det är utifrån en känsla av glädje och tacksamhet i att veta detta, som viljan att recitera Namo Amitabha uppstår inom oss Denna tacksamhet är en stor gåva som ges till oss.
Litandet fungerar så: vi ser vilka tokstollar vi är och hr den Andra kraften är helt och hållet avgörande. Det får oss benägna till skratt och fnitter. Allting är så upp och ner. Vi tror i vår inbilskhet att vi kan fixa allting, en bra värld och upplysning och sådant. Men utan Amitabha fixar vi nästan ingenting.
Amitabhas frälsning baserad på den Andra kraften börjar i detta nuvarande ögonblick. Det finns många sätt att uttrycka detta. Jag sjunger ofta dessa rader:
Det finns ett rent land
och ett Löfte att födas där
och detta Löfte
är nog för min frälsning
ja detta Löfte
är nog för mitt liv.
Inspirerade av Tannisho kan vi säga mer utförligt:
"Frälst genom den ofattbara verkan av Amitabhas Löfte, ser jag fram emot födelse i det rena landet ".
I det ögonblick du anförtror dig till Löftet, så att sinnet är inställt på att säga Amitabhas Namn, uppstår inom dig en tacksamhet. Du är då omedelbart omfamnad av obegränsad medkänsla som aldrig överger dig.
Med andra ord, i det ögonblick vi hör Amitabhas löfte att rädda alla varelser, vet vi utan tvivel att vi kommer att födas i det rena landet, där vi kommer att bli helt upplysta inifrån. Vi har redan anammat detta i ljuset från Amitabhas frälsning.
Det är utifrån en känsla av glädje och tacksamhet i att veta detta, som viljan att recitera Namo Amitabha uppstår inom oss Denna tacksamhet är en stor gåva som ges till oss.
namnet eller sig själv
Den verkliga nåden är att sägandet är reflektion av ljuset från Amitabha. Det blir alltså en livspraktik där vi väljer Namnet istället för oss själva. Det är en enkel form av nåd -- namnet utesluter självets drama. Vare sig vi ligger, sover, vaknar, står, går eller utför någon syssla räddas vi av sägandet. Endast-sägandet-praktiken är nåden i konkretiserad form i vårt liv.
Vi kan filosofera över motivet till sägandet, vi kan komma fram till att tacksamhet är motivationen. Tacksamheten över den räddande medkänslan hos Amitabha gör att vi spontant säger namoamitabha ! Men ändå är det sägandet, det ständiga och oavbrutna sägandet av Namnet som räddar. Kanske vi inte alltid känner vare sig tacksamhet eller längtan till riket i Väst, trots att vi tror på löftet om räddning. Men själva yttrandet av Namnet räddar i sig, för i Namnet och endast-sägandet finns den stora skatten. Vi räddas från oss själva.
Det är tacksamt att läsa Honen och Shan-tao om hur just sägandet är hemligheten och nåden i sig. Att vi inte behöver gå längre men stanna i denna enkelhet, att våra läppar rörs i vokalisering av Namnet, våra fingrar känner kulorna i radbandet, vår själ ser mot det Rena Landet.
Vi kan filosofera över motivet till sägandet, vi kan komma fram till att tacksamhet är motivationen. Tacksamheten över den räddande medkänslan hos Amitabha gör att vi spontant säger namoamitabha ! Men ändå är det sägandet, det ständiga och oavbrutna sägandet av Namnet som räddar. Kanske vi inte alltid känner vare sig tacksamhet eller längtan till riket i Väst, trots att vi tror på löftet om räddning. Men själva yttrandet av Namnet räddar i sig, för i Namnet och endast-sägandet finns den stora skatten. Vi räddas från oss själva.
Det är tacksamt att läsa Honen och Shan-tao om hur just sägandet är hemligheten och nåden i sig. Att vi inte behöver gå längre men stanna i denna enkelhet, att våra läppar rörs i vokalisering av Namnet, våra fingrar känner kulorna i radbandet, vår själ ser mot det Rena Landet.
att räddas från sig själv
Av all skäl som finns att välja trons väg, sägandet av Namnets väg, är kanske det bästa detta: att räddas från sig själv. Att endast säga Namnet och göra det i alla lägen, räddar genom Amitabhas nåd. Alla andra vägar som "jag gör" kommer att bevara självet istället. Vi vet att hopplösheten gör det omöjligt för oss själva att finna nåd och finna födelse i det rena landet. Endast sägandet av Namnet i alla lägen, räddar oss. Den kristna vägen handlar också om detta, som Thomas Merton skrev: God, only save me from myself !" Jag läste detta när jag var ung, men förstod aldrig att det handlade om något så enkelt som sägandet av Namnet. Det handlar om en räddning från det tokiga idiot-jaget som inte kan mycket mer än begära vad det gillar och vara missnöjd med det som inte faller i smaken.
Jag påminns om detta när jag läser om Ruth Tabrahs roman The Monk Who Dared. Munken Genku (Honen): " Enligt denna text (Mediationssutran) står det klart att reflektion är detsamma som yttrande och yttrande är att säga Namnet. Att säga Namnet är tänkande och tänkande är sägande. Zendos kommentar till denna text råder oss till att utan uppehåll yttra Amitabhas namn, vare sig vi står eller sitter eller ligger ner. Det blir vår enda livslånga praxis och de ska utföras med allvar och djup tro på att det är den enda praxis som är i överensstämmelse med Amitabhas löfte att dela sin helighet med var och en av oss som har tillit till sägandet av namoamitabha."
Och längre fram när huvudpersonen Zenshin (som är den unge Shinran): "En enda punkt gav honom all anledning han behövde att välja Genku's endast-sägande-praxis, nämligen att det räddade honom från sig själv".
Genku säger vidare med glädjestrålande ögon: "Jag säger bara Namnet, Zenshin. Jag säger det vare sig jag står, sitter, ligger ner -- vare sig jag är vaken eller sover. Allt annat du gör i livet, gör det medan du säger namoamitabha. Men kom alltid ihåg att yttrande är reflektion. Namnet är den heliges tanke. Det är tacksamhet för den stora medkänslan."
Jag vill tillägga att vi behöver inte veta varför, sägandet räddar oss från oss själva ändå. Den stora kraften i det gudomliga löftet om det rena landet, räddar oss genom att vi säger namoamitabha. Sägandet är reflekterandet av det obegränsade ljuset ohc liet.
Jag påminns om detta när jag läser om Ruth Tabrahs roman The Monk Who Dared. Munken Genku (Honen): " Enligt denna text (Mediationssutran) står det klart att reflektion är detsamma som yttrande och yttrande är att säga Namnet. Att säga Namnet är tänkande och tänkande är sägande. Zendos kommentar till denna text råder oss till att utan uppehåll yttra Amitabhas namn, vare sig vi står eller sitter eller ligger ner. Det blir vår enda livslånga praxis och de ska utföras med allvar och djup tro på att det är den enda praxis som är i överensstämmelse med Amitabhas löfte att dela sin helighet med var och en av oss som har tillit till sägandet av namoamitabha."
Och längre fram när huvudpersonen Zenshin (som är den unge Shinran): "En enda punkt gav honom all anledning han behövde att välja Genku's endast-sägande-praxis, nämligen att det räddade honom från sig själv".
Genku säger vidare med glädjestrålande ögon: "Jag säger bara Namnet, Zenshin. Jag säger det vare sig jag står, sitter, ligger ner -- vare sig jag är vaken eller sover. Allt annat du gör i livet, gör det medan du säger namoamitabha. Men kom alltid ihåg att yttrande är reflektion. Namnet är den heliges tanke. Det är tacksamhet för den stora medkänslan."
Jag vill tillägga att vi behöver inte veta varför, sägandet räddar oss från oss själva ändå. Den stora kraften i det gudomliga löftet om det rena landet, räddar oss genom att vi säger namoamitabha. Sägandet är reflekterandet av det obegränsade ljuset ohc liet.
Beroendena och trons karaktär
Ett skäl till att välja trons väg som kanske är det vanligaste och naturligaste är osäkerheten i livet. Detta är något som skrämmer människor men vi kan också se det som välsignelser. Osäkerheten är baserad på beroenden och beroenden kan ses som relationer till Amitabha. Här är en bön jag ofta ber för att hamna "på jorden" och förstå varför tilliten till Löftet om födelse är så viktig varje minut i detta liv. Jag använder ena handens fingrar för att minnas dem.
De fem beroendena
1 lovad vare Du för vårt beroende av syret vi andas
2 lovad vare Du för vårt beroende av kroppen för att leva
3 lovad vare Du för vårt beroende av själens tankar och känslor och förståelse
4 lovad vare Du för vårt beroende av andra levande varelser för att leva
5 lovad vare Du för vårt beroende av denna planet att leva på
När vi enkelt och ödmjukt inser detta läge av beroende som vi alla utan undantag upplever och som stället alla levande varelser på samma nivå, inser vi också hur lite vi kan göra för vår frälsning. Den kan endast komma inifrån Löftet, verkligheten själv som vi kallar Amitabhas oändliga medkänsla. När vi erkänner våra beroenden får vi rätt inställning som gör oss mottagliga för tro.
De tre formerna av tro
"Tro" är ett ord med många betydeser och nyanser. Amitabha-tron är huvudsakligen en av dessa former, men inte de andra. Den första formen är sannolikhetstro. Jag tror att jag vaknar levande i morgon för jag mår bra idag. Det är den vetenskapliga tron -- jag tror att denna mekanism kan vara rätt för jag har upprepat mätningarna och gjort experimenten. Men många religiösa har den sortens tro -- jag tror att jag sannolikt kommer till himlen och blir frälst. Jag tror att Gud sannolikt måste finnas eftersom jag ser effekterna av Hans skapelse.
Den andra formen av tro är den vanligaste inom religionerna. Den innebär vördnad och beundran för något högre, något "däruppe", något himmelskt. Den kinesiska T'ien tan är himmelguden som är objekt för denna sorts tro. Fader vår i himlen kan vara uttryck för samma. Komma till himlen när vi dör är ett objekt för denna sorts tro. Denna tro ser upp till Gud, beundrar Gud, förundras inför det gudomliga. Gud är stor, Gud är större -- allahuwakbar som ofta sägs inom Islam.
Amitabha-tron är annorlunda. Den kan ha element av dessa två former, men i sin kärna är den något annat. Den är ett tillstånd av full tillit till Löftet som beledsagar alla andra erfarenheter vi skapar av världen. Denna tro är vad som avses med det japanska "shinjin", det indiska "cittapura"och det västerländska "leva i Kristus". Det är inte tro på sannolik frälsning och gudsrike, det är inte beundran för Guds storhet och makt, utan full tillit till Amitabha, ungefär såsom Jesus har tillit till sin Fader. Andra egenskaper som brukar gälla för denna tro är stillhet, renhet, tystnad, frid och lycka. Det är inte upplysning eller förverkligande. Det är mer ett djupt inre val att lita på födelse i det Rena Landet.
Den renhet och stillhet som finns i Amitabha-tron är inte i första hand en etisk eller moralisk egenskap. Det är inte "fromhet" i den mening vi ofta ser i väst som nästan alltid involverar oss i moraliska krav och meriter. Istället är det fråga om en renhet som är vilsam och ett resultat av enkelhet och oskuld. Det är inte i första hand en moralisk agent utan en djup förlitan på Amitabhas nåd och frälsning. Kombinerat med ödmjukheten inför de fem beroendena blir denna renhet en nakenhet snarare än moralisk förkovran. Det stämmer gott med Jesu framhållande att vi måste vara som barn för att höra hemma i himmelriket.
I tillförlitan finns ett element av "visshet". Att leva i osäkerheten med livets alla beroenden är den andra sidan av tilliten till det obegränsade ljuset och livet. När vi ser hur illusion och ignorans fyller männisor som endast ser ena sidan. När vi ser det elände dessa människor dagligen exponerar, är det inte svårt att välja vissheten i ljuset och nåden i Löftet om födelse i det Rena Landet. Termen "prajna" på sanskrit anger en del av denna visshet, liksom "cittaprasada". På kristet språk är det det nya och eviga förbundet som ges till oss.
De fem beroendena
1 lovad vare Du för vårt beroende av syret vi andas
2 lovad vare Du för vårt beroende av kroppen för att leva
3 lovad vare Du för vårt beroende av själens tankar och känslor och förståelse
4 lovad vare Du för vårt beroende av andra levande varelser för att leva
5 lovad vare Du för vårt beroende av denna planet att leva på
När vi enkelt och ödmjukt inser detta läge av beroende som vi alla utan undantag upplever och som stället alla levande varelser på samma nivå, inser vi också hur lite vi kan göra för vår frälsning. Den kan endast komma inifrån Löftet, verkligheten själv som vi kallar Amitabhas oändliga medkänsla. När vi erkänner våra beroenden får vi rätt inställning som gör oss mottagliga för tro.
De tre formerna av tro
"Tro" är ett ord med många betydeser och nyanser. Amitabha-tron är huvudsakligen en av dessa former, men inte de andra. Den första formen är sannolikhetstro. Jag tror att jag vaknar levande i morgon för jag mår bra idag. Det är den vetenskapliga tron -- jag tror att denna mekanism kan vara rätt för jag har upprepat mätningarna och gjort experimenten. Men många religiösa har den sortens tro -- jag tror att jag sannolikt kommer till himlen och blir frälst. Jag tror att Gud sannolikt måste finnas eftersom jag ser effekterna av Hans skapelse.
Den andra formen av tro är den vanligaste inom religionerna. Den innebär vördnad och beundran för något högre, något "däruppe", något himmelskt. Den kinesiska T'ien tan är himmelguden som är objekt för denna sorts tro. Fader vår i himlen kan vara uttryck för samma. Komma till himlen när vi dör är ett objekt för denna sorts tro. Denna tro ser upp till Gud, beundrar Gud, förundras inför det gudomliga. Gud är stor, Gud är större -- allahuwakbar som ofta sägs inom Islam.
Amitabha-tron är annorlunda. Den kan ha element av dessa två former, men i sin kärna är den något annat. Den är ett tillstånd av full tillit till Löftet som beledsagar alla andra erfarenheter vi skapar av världen. Denna tro är vad som avses med det japanska "shinjin", det indiska "cittapura"och det västerländska "leva i Kristus". Det är inte tro på sannolik frälsning och gudsrike, det är inte beundran för Guds storhet och makt, utan full tillit till Amitabha, ungefär såsom Jesus har tillit till sin Fader. Andra egenskaper som brukar gälla för denna tro är stillhet, renhet, tystnad, frid och lycka. Det är inte upplysning eller förverkligande. Det är mer ett djupt inre val att lita på födelse i det Rena Landet.
Den renhet och stillhet som finns i Amitabha-tron är inte i första hand en etisk eller moralisk egenskap. Det är inte "fromhet" i den mening vi ofta ser i väst som nästan alltid involverar oss i moraliska krav och meriter. Istället är det fråga om en renhet som är vilsam och ett resultat av enkelhet och oskuld. Det är inte i första hand en moralisk agent utan en djup förlitan på Amitabhas nåd och frälsning. Kombinerat med ödmjukheten inför de fem beroendena blir denna renhet en nakenhet snarare än moralisk förkovran. Det stämmer gott med Jesu framhållande att vi måste vara som barn för att höra hemma i himmelriket.
I tillförlitan finns ett element av "visshet". Att leva i osäkerheten med livets alla beroenden är den andra sidan av tilliten till det obegränsade ljuset och livet. När vi ser hur illusion och ignorans fyller männisor som endast ser ena sidan. När vi ser det elände dessa människor dagligen exponerar, är det inte svårt att välja vissheten i ljuset och nåden i Löftet om födelse i det Rena Landet. Termen "prajna" på sanskrit anger en del av denna visshet, liksom "cittaprasada". På kristet språk är det det nya och eviga förbundet som ges till oss.
De två I:na
I Ruth Tabrahs roman om Shinran som har titeln The Monk Who Dared, fäller en munk en kortfattad dom om världen: den är full av ignorans och illusion. Folk drunknar i sin ignorans och sina begär. De två i:na -- ignorans och illusion. Det låter negativt men det är inte en dom utan en iakttagelse. Se dig omkring! Människor är som drunknande i lidanden som kommer av okunnighet och begär.
Utifrån denna iakttagelse drar emellertid många slutsatsen att vi måste göra något åt det. Så följer diciplin och metod, träning och aspiration. Men Amitabha säger något annat: Jag räddar er. Endast lita på mitt Löfte. Detta Löfte har en kraft som räddar dig. Du kan inte rädda dig själv.
När vi ser så långt förstår vi att världen med de två i:na är en reflektion, en negativ reflektion, av ljuset i Amitabha. Världen ger oss vid handen att vi inte kan rädda oss själva eller bli lyckliga av oss själva. Det är världens stora lektion. Samsara är ljusbringare på detta märkliga vis. Världens ignorans och illusion får oss att ropa Namo Amitabha ! Och endast ett sådant hjärterop leder till att nåden räddar oss och vi kan vandra lätt på jorden resten av våra dagar. Vi kan vara öppna och lätta, alltid beredda att hjälpa andra.
Att lita på är ett tillstånd som följer med alla andra erfarenheter vi gör. Vi litar på frälsningens löfte samtidigt som vi intresserar oss för andra, följer med i ett resonemang, sköter praktiska sysslor, lagar mat, tvättar oss, borstar tänderna, går till och från arbetet. Vi behöver ingenting särskilt göra, eller kunna, eller studera eller utföra i form av religiösa aktiviteter. Vi litar helt på Amitabha i nåden och löftets kraft. Vi förväntar oss inga särskilda andliga upplevelser såsom många gör i de olika religionerna.
Utifrån denna iakttagelse drar emellertid många slutsatsen att vi måste göra något åt det. Så följer diciplin och metod, träning och aspiration. Men Amitabha säger något annat: Jag räddar er. Endast lita på mitt Löfte. Detta Löfte har en kraft som räddar dig. Du kan inte rädda dig själv.
När vi ser så långt förstår vi att världen med de två i:na är en reflektion, en negativ reflektion, av ljuset i Amitabha. Världen ger oss vid handen att vi inte kan rädda oss själva eller bli lyckliga av oss själva. Det är världens stora lektion. Samsara är ljusbringare på detta märkliga vis. Världens ignorans och illusion får oss att ropa Namo Amitabha ! Och endast ett sådant hjärterop leder till att nåden räddar oss och vi kan vandra lätt på jorden resten av våra dagar. Vi kan vara öppna och lätta, alltid beredda att hjälpa andra.
Att lita på är ett tillstånd som följer med alla andra erfarenheter vi gör. Vi litar på frälsningens löfte samtidigt som vi intresserar oss för andra, följer med i ett resonemang, sköter praktiska sysslor, lagar mat, tvättar oss, borstar tänderna, går till och från arbetet. Vi behöver ingenting särskilt göra, eller kunna, eller studera eller utföra i form av religiösa aktiviteter. Vi litar helt på Amitabha i nåden och löftets kraft. Vi förväntar oss inga särskilda andliga upplevelser såsom många gör i de olika religionerna.
Leva med Amitabha
I livet med Amitabha gör man ingenting särskilt och detta har ofta betraktats med misstanke från andra mer professionella religiösa, både i historisk tid i Asien och i vår tid över hela globen. Också här är det något avklätt och "allt för enkelt" över tron på Amitabha - allt är klart med vår frälsning genom Amitabhas nåd, så att säga. Det obegränsade ljuset och livet flödar genom oss och därmed är all övrig religion onödig och till och med distraherande.
En infallsvinkel jag tycker om är vårt sökande efter lycka. Nu finns det en del intellektuella som anser att vi inte ska prata om lycka utan tänka: lyckan kommer lyckan går....Men ingen vaknar upp och tänker: hoppas jag blir olycklig idag! Snarare är det varje människans djupaste önskan att hitta lycka i livet, om så bara i form av en kopp kaffe eller att få gå hem en timme tidigare från jobbet.
Så lycka är något vi alla söker. Kan den finnas i något vi gör eller skapar? Till en viss grad. Men allt vi gör tycks falna och alla yttre objekt vi njuter av, mat, sex, utsikter, resor, pengar - falnar också överraskande snabbt. Så vi märker att allt falnar. En bit chocklad, underbart. Andra biten, så där. Tredje biten, äckligt. Så tycks det vara med allt.
Där slutar många att leta lyckan. Många i övre medelåldern ger upp. Det finns ingen lycka. Det är sant att alla sinnliga objekt ger endast kortvarig och slumpmässig lycka. Men det översinnliga ljuset och livet i Amitabha finns tillgängligt för den som vänder sig ditåt. Detta ljus är lycka i sig. Och mycket enklare än sinnliga njutningar. Du endast vänder dig till ljuset och det börjar genast flöda genom dig. När vi siter i solen och låter den värma oss behöver vi inte göra något. Så är det med Amitabhas lycka. Den vill fylla oss och vi finns till för att låta det ske.
Hemma i Europa ser man lite med misstänksamma ögon på en andlighet som endast tar emot ljus och lycka. Egenverksamheten brukar betonas. En person som dras till en tro eller en kyrka, får snart en lista på saker som ska göras. All europeisk religion är handlingsinriktad, till och med mystikerna hålls i regel, där bönetider och liturgi finns i den dagliga agenda - saker att sköta och utföra.
Amitabha har inga sådana krav. Liksom den Fadern Jesus talar om är det en Ande som ger, inte ställer krav. Paulus försöker brygga över kravreligionen till givandereligionen i väst, de många företrädarna för Rena Landet i Kina försöker brygga över från kravbuddhism till givandeandlighet. Ta emot löftet från Amitabha och ta emot hans gränslösa ljus och liv, det är hela saken.
Jag lärde mig t'ai chi för många år sen och senare falun dafa och jag tycker om rörelserna, så jag sjunger Namo Amitabha medan jag gör dem. Men det handlar inte om krav eller regler utan frihet i att röra sin kropp medan jag tar emot ljus och liv från Källan själv. Även att röra kroppen som muslimer gör, vilket Muhammad lärt av kristna munkar, är något som man inspireras till, men inte som diciplin.
Vi lever så att säga i Ljusfabriken där vår huvudsakliga syssla är att "ta ner ljuset" eller "ta emot ljuset" och inte vara för upptagna av någon handling i världen. Detta är inte diciplinärt och det går inte att göra ännu en regelmässig kravreligion av det. Amitabha är i centrum och gör ingenting annat än utsänder sin kärlek till våra kroppar och själar. Det är ett översinnligt ljus som påverkar allt kroppsligt och sinnligt. Det är en väldigt enkel process.
När något blir diciplin eller lag och därmed indirekt krav så försvinner mottagandet av ljuset. En norrman skriver om detta:
"Loven forutsetter at det separate selvet skal adlyde den. Det faktum at vi betrakter loven som noe utenfor oss selv, som noe vi skal oppfylle, noe som vi ikke er nå, men skulle eller burde bli, er vår evige innrømmelse at vi er lovbrytere og lever atskilt fra Gud. I denne atskillelsen så kan vi kun høre loven som om den kommer fra et sted utenfor oss selv, og derfor er vi atskilt fra den og av den grunn både bundet til lovens krav og separasjonen som ligger i å følge den.
Först när vi enkelt och kravlöst öppnar oss för Amitabhas obegränsade och osinnliga ljus, kan vi ta emot den lycka som ljuset också ger. Så snart vi "gör religion" glömmer vi ta emot Hans obegränsade ljus och liv. Det är därför denna väg ofta kallas den enkla vägen, den simpla vägen. Bara ta emot.
När vi tror att vi själva ska utföra nåden eller ljuset hamnar vi i något som faktiskt liknar alkoholism. Allt handlar om att jag överlämnar mig till Amitabhas löfte och kraft och erkännner att min egen vilja inte längre spelar någon roll. Tvärtom har viljan bara förstört för oss eller distraherat oss. För alkoholismen är en viljesjuka. Ju mer man vill sluta dricka, desto mer vill något annat fortsätta - och man är inne i ett fullt krig med sig själv. Lagen är döden som Paulus säger.
Det översinnliga ljuset liksom genomtränger allting, även våra fruktlösa ansträngningar. Detta ljus är kärlek och liv och kan inte störas av något. Men bara när vi tar emot och säger Namnet i mottagandet kan vi bygga allting vi gör på lycka. Alltså måste vi också erkänna att vi vill vara lyckliga, och inte bara slumpvis eller stundvis. Lyckan är den Andra kraften som vill se sig själv i mig och i dig, just såsom vi är.
När vi befinner oss i Amitabhas absoluta medkänsla med allt, behöver vi inte världens intressen och njutningar. Mat och husrum, några människor att dela vardagen med är allt. Vi kanske har bestyr som måste skötas varje dag och dessa gör vi utan att dras med i några intressen eller njutningar. Den som har tillgång till Skatten över alla skatter behöver ingenting annat.
När du säger Namnet tyst eller högt är sägande och Amitabha detsamma. Ingenting annat existerar då. Du behöver ha minst fem perioder om dagen för bara detta. Men när du inte är engagerad i Namnet är medkänslan med allt det enda intresset för dig. Denna medkänsla är en tystnad full av ljus och liv. Det handlar inte om världsligt känslomässigt deltagande som ju nästan alltid är ett begärs reaktioner i kroppen.
En infallsvinkel jag tycker om är vårt sökande efter lycka. Nu finns det en del intellektuella som anser att vi inte ska prata om lycka utan tänka: lyckan kommer lyckan går....Men ingen vaknar upp och tänker: hoppas jag blir olycklig idag! Snarare är det varje människans djupaste önskan att hitta lycka i livet, om så bara i form av en kopp kaffe eller att få gå hem en timme tidigare från jobbet.
Så lycka är något vi alla söker. Kan den finnas i något vi gör eller skapar? Till en viss grad. Men allt vi gör tycks falna och alla yttre objekt vi njuter av, mat, sex, utsikter, resor, pengar - falnar också överraskande snabbt. Så vi märker att allt falnar. En bit chocklad, underbart. Andra biten, så där. Tredje biten, äckligt. Så tycks det vara med allt.
Där slutar många att leta lyckan. Många i övre medelåldern ger upp. Det finns ingen lycka. Det är sant att alla sinnliga objekt ger endast kortvarig och slumpmässig lycka. Men det översinnliga ljuset och livet i Amitabha finns tillgängligt för den som vänder sig ditåt. Detta ljus är lycka i sig. Och mycket enklare än sinnliga njutningar. Du endast vänder dig till ljuset och det börjar genast flöda genom dig. När vi siter i solen och låter den värma oss behöver vi inte göra något. Så är det med Amitabhas lycka. Den vill fylla oss och vi finns till för att låta det ske.
Hemma i Europa ser man lite med misstänksamma ögon på en andlighet som endast tar emot ljus och lycka. Egenverksamheten brukar betonas. En person som dras till en tro eller en kyrka, får snart en lista på saker som ska göras. All europeisk religion är handlingsinriktad, till och med mystikerna hålls i regel, där bönetider och liturgi finns i den dagliga agenda - saker att sköta och utföra.
Amitabha har inga sådana krav. Liksom den Fadern Jesus talar om är det en Ande som ger, inte ställer krav. Paulus försöker brygga över kravreligionen till givandereligionen i väst, de många företrädarna för Rena Landet i Kina försöker brygga över från kravbuddhism till givandeandlighet. Ta emot löftet från Amitabha och ta emot hans gränslösa ljus och liv, det är hela saken.
Jag lärde mig t'ai chi för många år sen och senare falun dafa och jag tycker om rörelserna, så jag sjunger Namo Amitabha medan jag gör dem. Men det handlar inte om krav eller regler utan frihet i att röra sin kropp medan jag tar emot ljus och liv från Källan själv. Även att röra kroppen som muslimer gör, vilket Muhammad lärt av kristna munkar, är något som man inspireras till, men inte som diciplin.
Vi lever så att säga i Ljusfabriken där vår huvudsakliga syssla är att "ta ner ljuset" eller "ta emot ljuset" och inte vara för upptagna av någon handling i världen. Detta är inte diciplinärt och det går inte att göra ännu en regelmässig kravreligion av det. Amitabha är i centrum och gör ingenting annat än utsänder sin kärlek till våra kroppar och själar. Det är ett översinnligt ljus som påverkar allt kroppsligt och sinnligt. Det är en väldigt enkel process.
När något blir diciplin eller lag och därmed indirekt krav så försvinner mottagandet av ljuset. En norrman skriver om detta:
"Loven forutsetter at det separate selvet skal adlyde den. Det faktum at vi betrakter loven som noe utenfor oss selv, som noe vi skal oppfylle, noe som vi ikke er nå, men skulle eller burde bli, er vår evige innrømmelse at vi er lovbrytere og lever atskilt fra Gud. I denne atskillelsen så kan vi kun høre loven som om den kommer fra et sted utenfor oss selv, og derfor er vi atskilt fra den og av den grunn både bundet til lovens krav og separasjonen som ligger i å følge den.
Först när vi enkelt och kravlöst öppnar oss för Amitabhas obegränsade och osinnliga ljus, kan vi ta emot den lycka som ljuset också ger. Så snart vi "gör religion" glömmer vi ta emot Hans obegränsade ljus och liv. Det är därför denna väg ofta kallas den enkla vägen, den simpla vägen. Bara ta emot.
När vi tror att vi själva ska utföra nåden eller ljuset hamnar vi i något som faktiskt liknar alkoholism. Allt handlar om att jag överlämnar mig till Amitabhas löfte och kraft och erkännner att min egen vilja inte längre spelar någon roll. Tvärtom har viljan bara förstört för oss eller distraherat oss. För alkoholismen är en viljesjuka. Ju mer man vill sluta dricka, desto mer vill något annat fortsätta - och man är inne i ett fullt krig med sig själv. Lagen är döden som Paulus säger.
Det översinnliga ljuset liksom genomtränger allting, även våra fruktlösa ansträngningar. Detta ljus är kärlek och liv och kan inte störas av något. Men bara när vi tar emot och säger Namnet i mottagandet kan vi bygga allting vi gör på lycka. Alltså måste vi också erkänna att vi vill vara lyckliga, och inte bara slumpvis eller stundvis. Lyckan är den Andra kraften som vill se sig själv i mig och i dig, just såsom vi är.
När vi befinner oss i Amitabhas absoluta medkänsla med allt, behöver vi inte världens intressen och njutningar. Mat och husrum, några människor att dela vardagen med är allt. Vi kanske har bestyr som måste skötas varje dag och dessa gör vi utan att dras med i några intressen eller njutningar. Den som har tillgång till Skatten över alla skatter behöver ingenting annat.
När du säger Namnet tyst eller högt är sägande och Amitabha detsamma. Ingenting annat existerar då. Du behöver ha minst fem perioder om dagen för bara detta. Men när du inte är engagerad i Namnet är medkänslan med allt det enda intresset för dig. Denna medkänsla är en tystnad full av ljus och liv. Det handlar inte om världsligt känslomässigt deltagande som ju nästan alltid är ett begärs reaktioner i kroppen.
Historiska reflektioner
Att skriva historia är alltid revisionism kan man tänka. Själv har jag aldrig varit riktigt nöjd med att teckna tron på Amitabha i en historia utan kristendomens närvaro. I en inledning till verket "Buddhist Psalms" skriver L. Adams Beck följande ord som jag finner mycket läsvärda:
"The development of Mahayana Buddhism from the teaching of the Gautama Buddha has been often compared with that of the Christian faith from the Jewish, but it may be better compared with the growth of a sacerdotal system from the simplifications of the Gospel of St. Mark. That the developmen should have been on the same lines in all essential matters of symbol and (in the most important respects) of doctrine, modified only by Eastern habits of thought and environment, is a miracle of coincidence which cannot be paralelled in the world unless it be granted that Christianity filtering along the great trade routes of an earlier world joined hands with Buddhism in many unsuspected ways and places. Evidences is accumulating that this is so...And if it it be so - if it be true that in spite of racial distinctions, differences of thought and circumstance, the religious thought of East and West has so many and so great meeting-points, the hope of the world in things spiritual may lie in the recognition of that fact and in a future union now shadowed forth only in symbol and in a great hope."
Och även dessa ord om Amitabha: "For with the Buddhist faith there came the germ of the belief that the Gautama Buddha in his own grandeur bore witness to One Greater -- the Amitabha or Amida Buddha -- that One who in boundless Light abideth, life of the Universe whithout colour, whithout form, the Lover of man, his Protector and Refuge. He may, He must be worshipped, for in Him are all the essential attributes of Deity, and He, the Saviour of mankind, has prepared a pure land of peace for his servants, beyond the storms of life and death."
I. Historisk utveckling av tron på Rena Landet
Ursprunget i Indien
Längtan till ett Rent Land är särskilt förknippad med Mahayana. Den kan spåras tillbaka ända till de två lärare som grundade de två viktigaste filosofiska inriktningarna: Asvaghosha (möjligen AD 80-150) och Nagarjuna (ca. AD 150-250). Vi läser i ett verk, The Awakening of Faith, som tillskrivs Asvagosha:
"Efter denna reflexion , bör de [dvs alla lidande varelser] avlägga stora löften och med full koncentration av sin andliga kraft tänka på andligt upplysta varelser och på bodhisattvor [andligt upplysta i tjänst hos människor]. När de har en sådan fast övertygelse, fri från alla tvivel, kommer de helt säkert att födas i det upplysta landet bortom allt världsligt, när de lämnar det nuvarande livet. De möter där upplysta och bodhisattvor, för att få sin tro fullständig och för evigt fly från alla onda skapelser. Därför sägs det i skrifterna att om hängivna män och kvinnor skulle fyllas med koncentration av denna tanke på Amitabha i sin värld av den högsta lyckan i Väst och rikta all motivation till sina goda handlingar mot att födas där, skulle de helt säkert också födas där. Genom att de alltid ser upplysta varelser där kommer deras tro att bli fullständig och de kommer aldrig att återfalla därifrån. Ta emot undervisning i i läran och erkänn den sanna andliga verkligheten hos den upplyste [dharmakaya] så kommer ni genom successiv disciplin in i sanningens tillståndet.1
Liknande föreställningar om frälsning genom beroendet av Amithaba finns i de viktigaste texterna för Rena Landet : Sukhavati Vyuha Sutra (kinesiska : O - mi - Ching) och Amithaba Yurdhyana Sutra (kinesiska : Kuan - wu -Liang - shou Ching). Tidigare referenser till ett "ett land av välsignelse" (sanskrit sukhavativyuha ) bör nog alltid förstås som samma plats. I sin grundliga studie ansåg Fujita Kotatsu att den enda sunda slutsatsen bör vara att sådana hänvisningar syftar till ett och samma upplysta Land.2
2 . Tron på Rena Landet i Kina
Under århundradena utvecklades i Kina så småningom egna inhemska former för tron på Amitabha och löftet om det Rena Landet. Detta var en långsam process. Religionen hade funnit sin väg in i Kina under det första århundradet efter Kristus, men det var inte förrän det sjätte till åttonde århundradet som de hittat sin egen form. Några av dem var sponsrade av kejsarna, såsom T'ien - t'ai , Fa - hsiang och Hua - yen , medan andra, såsom Rena Landet och Ch'an utvecklats såsom lärare hade anpassat sig till samtida populär tro och praxis.3
Lung-men-området i Taiwan ger en fascinerande bekräftelse på ökningen av hängiven tro på Rena Landet. Vi kan följa utvecklingen av produktion av skulpturer av olika buddhor och besläktade figurer och därigenom dokumentera en tydlig förskjutning i popularitet för vissa gudomligheter. Mer traditionella former av buddhism fokuserade på Sakyamuni (Siddhartha Gautama, den historiska buddhan) och Maitreya, Buddhan för nästa tidsålder. Å andra sidan var den huvudsakliga buddhan (alla buddhors buddha, den Upplyste i Sig) förknippad med Rena Landets Amithaba (kinesiska Omitofou, japanska Amida), vars karaktär är obegränsat liv och ljus. I sin tur hade Amitabha fått ett nära samband med bodhisattvan för den absoluta Medkänslan, Avalokitesvara, identifierad i Kina med gudinnan Kuan-yin. Antalet ristningar om Sakyamuni och Maitreya gav vika till en ökning i produktionen av skulpturer av Amitabha och Avalokitesvara. Chappell rapporterar att från AD 495-535 endast 27 representationer finns av Amitabha och Avalokitesvara jämfört med 78 bilder av de mer traditionella figurerna, men 144 statyer av Amitabha och Avalokitesvara finns från AD 650-704 . 4
En viktig person i utvecklingen av kinesisk tro på Rena Landet var den kinesiska munken Hui-yuan (AD 333-416).5 På den tiden var Mahayana fortfarande betraktad som en "främmande" religion, i många stycken lik kristendomen som etablerat sig från Persien till hela Kina. När Hui-yuan omfamnade tron började han prägla den ordentligt med sitt nationella arv. Före sin omvändelse till tron på Amitabha hade han varit en nitisk taoist. Särskilt ägnade han sig åt skrifter Chuang-tse (ca. 4: e århundradet f.Kr.). Han lade in mycket i den främmande tron ur den taoistiska mystiken och dess praxis vilket gjorde det möjligt för Amitabha-tron att hitta ett nytt permanent hem i Kina. Han lyckades hitta en plats inom Rena Landet för Tao, för föreställningen om "Vägen" eller "principen om balans." 6
Taoism var vid den här tidpunkten fortfarande en ganska abstrakt filosofi som inte uppfyllde en djupare andlig längtan. Hui-yuan och andra ledande tänkare hittade sitt mål i tron på Amitabha, som de ansåg vara den renaste personifieringen av Mahayanas upplysning.7
Andra viktiga innovatörer i tron på det Rena Landet var Seng-Chao (375-414), Ching-ying Hui-yuan (523-592), T'ien-tai Chih-i (538-597) och Tao-Ch'o (562-645). Den sistnämnda betonade att klassisk buddism uppnår endast en "dödade" tomhet medan tron på Amitabha och det Rena Landet ger sann tomhet och lycka i välsignelsens rike hos Amitabha. Den renhet som så uppnås genom Amitabha (inte av vår egen kraft) är genomträngande all existens.
Mycket av de kinesiska lärarnas arbete bestod av analys och klassificering av olika idéer om Buddha-länder i olika kategories.8 Dessa texter är ofta formella och belastade av de traditionella termerna och koncepten, inte alltid lätt att genomtränga för vår moderna mentalitet. En lärare på den växande stammen av kinesisk Rena Landet, Shan-tao (613-681) förstärkte sin uppfattning av Amitabha med begrepp som ligger nära de kristna : evigt liv, Amitabha som en ställföreträdande personlig Frälsare, och ett steg i riktning mot att betona tre aspekter av det gudomliga,9, som kan relateras till idén om den kristna treenigheten. Namnet Tathagata (Ju- lai på kinesiska), som tidigare reserverats för Sakyamuni enbart, användes av Amitabha själv såväl som för de två stora gestalter som uppenbarade hans makt och nåd, den tidigare nämnda Kuan-yin och Mahasthamaprapta, den styrkans bodhisattva som är känd som Ta-shi-chih på kinesiska. Samtidigt hittar vi tydligare uttalanden än någonsin att frälsning sker endast genom tron på den trefaldiga Buddha.10 Slutligen, och något paradoxalt, utvecklade kinesiska Mahayana också en säker och stadig inre utveckling mot en monoteism centrerad på Amitabha som förbarmar sig över alla troende.11
Kan det ha varit kristet inflytande på Shan-tao och hans samtida? Det verkar ha varit många fysiska tillfällen för sådan påverkan. Se Philip Jenkins
(http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world) Den kristna kines som var biskop i Kinas huvudstad, biskop Adam, var mycket behjälplig med att översätta buddhistiska sanskritskrifter till kinesiska. Många sk korslotus-motiv finns från denna tid. En lotusblomma låter ett kors växa upp ur sig. En annan möjlig bevisbeskrivning för samverkan mellan nestorianska kristna och Mahayana buddhister är att de kristna använde buddhistisk terminologi när de översatte skrifterna och skrev essäer. I hans Jesus Messias Sutra, använde Alopen direkt termen "Buddha" för att hänvisa till Gud.13
Den första nestorianska kristna missionären som kom till Ch'agan, huvudstad i Kina under T'ang dynastin, var en man vid namn Alopen. Vid sin ankomst år 635, mötte han Shan-tao. Alopens kristna kloster ligger bara tre kvarter från Kuang-ming templet där Shan-tao bodde.12 Troligen influerade de varandra och vi kan förundras över den slående parallellismen mellan kristendomens tro och tron på Amitabha och det Rena Landet. Även om det fortfarande finns skillnader i de grundläggande antagandena i de två religionerna, verkar det högst möjligt att nestorianska kristendomen i Kina stärkte den teistiska tendensen i tron på Amitabha."14 När senare tiders buddhister kritiserar Rena Landet är det ofta just att den blev en sorts teism och monoteism, vilket den bevarat fram till våra dagar. Rena Landet på Taiwan har ibland hävdat en existentiell humanism som modell för praktiserandet av Rena Landet.
3. Utvecklingen av tron på Rena Landet i Japan
I Japan , var importen av det rena landet rörelsen leds av tre högt värderade mästare, Genshin (941-1017) , Genku Honen (1133-1212) , och Shinran (1173-1263) .15 Spår av inverkan av en kristen mission kan utläsas hos alla tre, i synnerhet Shinran. Hans betoning på nåd och tro i kontrast till all egenverksamhet i sägandet av Namnet röjer en närhet till kristet tänkande.
Man gör ofta en skillnad mellan folkliga former av buddhism och en esoterisk buddhism som fokuserar sig på magi och elitistisk mysticism. Den etablerade sig i Japan som Tendai (kinesiska Tien-t'ai) och Shingon, bland andra. Denna esoteriska rörelse var starkt polyteistisk å ena sidan, och betonade å andra sidan möjligheten för en mediterande person att uppnå upplysning genom flit och arbete i andliga övningar. Detta finns kvar i dagens zenbuddhism, fast man i Väst nedtonar polyteismen. Man försöker bli en buddha av egen kraft även om det ter sig som en svår väg med olika grader av asketisk livsföring.
Tron på Rena Landet som nu spreds i Japan utgjorde en en slående förändring i synen på denna ambition. Hellre än att leva i illuisionen om att själv uppnå upplysning blev målet för människor en återfödelse i ett land av obegränsat liv och ljud, den perfekta lyckan i Amitabha. Dessutom skapade denna starka tro på Amitabha en verklig monoteism - i en buddhistisk kontext och tog därmed avstånd från den inhemska polyteismen.16
Den första av de nämnda tre lärarna, Genshin, var en munk inom Tendai. Det fanns ingen separat rörelse för tron på det Rena Landet ännu. Dock skrev Genshin en bok som heter "Grunderna för frälsning", där han visade en väg till frigörelse, motiverad av en avsky för helvetet och en längtan till det Rena Landet. Han målade upp en bild av lidande i helvetet och sällhet i det Rena Landet, som har fyllts av Amitabhas obegränsade ljus och liv och barmhärtighet.17 Hans levande skrivsätt gjorde att de tunga klassiska begreppen kom till liv och han vände till alla personer, lekmän såväl som munkar och kvinnor såväl som män. Han begränsade sig inte till ord i bläck på papper, han undervisade också folket med visuella representationer. Han målade tavlor och skapade skulpturer så att hans läror skulle nå människor med omedelbar effekt. Genshin undersökte alla möjliga pedagogiska sätt och var banbrytande för tron på Rena Landet i Japan och använde nya kommunikationsmedel: dans, musik, måleri, skulptur och populära religiösa skrifter - allt för att visa omedelbarheten i det Rena Landet för varje person som med hjärtat tror på Amitabhas löfte om frälsning.
Tron på dt Rena Landet blev inte en separat sekt eller skola i Japan innan läraren och munken Honen framträdde. Honen gjort det otvetydigt klart att monoteistisk åkallan till Amithaba var överlägsen alla andra religiösa rörelser. Han trodde att vanligt folk inte skulle kunna använda de discipliner som esoterisk buddhism kräver för att uppnå Nirvana. Han kallade denna gamla metod "Helighetens väg" och han tyckte att det måste finnas ett alternativ för dem som inte har uthållighet eller tid eller begåvning för denna väg. Den andra vägen var att hoppet om födelse i det Rena Landet, där människor ägnar sig endast åt vanlig enkel recitation av Namnet och ett liv fokuserat på Amitabha (Amida på japanska). Honen uppfattade det tidigare sättet som den "svåra vägen", ett förlitande sig på "sin egen kraft" medan den andra vägen erbjöd en "enkel väg" och att man förlitar sig på "kraften hos en Annan". Denna väg passar alla och är därmed den största och mest framstående av alla, menade Honen.
Trots betoningen på den absoluta medkänslan hos Amitabha (jap. Amida), fortsatte mer konservativa munkar bland Honens anhängare fortfarande att lyda många av de traditionella bestämmelserna för munkar, bl.a. löften om celibat och nykterhet. Shinran var en lärjunge till Honen men han gick ett steg längre i riktning mot Amitabhas nåd och han blev grundaren av Jodo-shin-shu, den viktigaste av de japanska sekterna. (Se http://harnostudier.com/amida1.html)
Med betoning på nåden från Amitabha, var han övertygad om att om frälsningen verkligen inte berodde på något annat än denna nåd. Allt annat religiöst bruk var helt enkelt onödigt och en försening eller uppskjutande av den verkliga nåden, ja kanske till och med farligt genom att det kan öka högmodet och stoltheten. Att agera och tänka såsom om ens egen insats kan ha någon betydelse för födelse i det Rena Landet, är inte den sanna vägen till obegränsat ljus och liv enligt Shinran.
Han tog sig en hustru och därmed bröt han mot löftet om celibat vilket, bland andra anklagelser, gav honom en period i exil från Kyoto. Även i exil , blev Shinran alltmer övertygad om att den som lever i tron på de Rena Landet behöver leva så mycket som möjligt på samma nivå som vanliga människor, dela deras vardag och villkor. Man identifierar sig med dessa vanliga "dåliga människor" istället för de som anses religiösa och "goda människor", ungefär som kristendomen ser att Jesus gör. Han kom inte för att läka de friska utan de sjuka. De som står i störst behov av Amitabhas frälsning är de bland vilka den troende ska leva.
Shinran menade på samma Kristuslika sätt att även att onda människor som förlitar sig helt på Amitabhas nåd kan vara mer säkra på födelse i det Rena Landet än goda och dygdiga människor, som ofta kan frestas att tro att deras chanser till frälsning förbättras genom egen förtjänstfullt leverne. Därmed är Shinran en kritisk åskådare till all esoterisk buddhism och till all självtillit inom andliga rörelser över huvud. Han är också en kritiker av tendensen idag att betrakta Amitabha enbart som symbol eller koncept, inte som verklig personlig och absolut Gudomlighet, vars personligt inriktade medkänsla och nåd räddar de som sätter sitt hopp till honom.
Shinrans fullkomliga tillit till barmhärtigheten hos Amida manifesterade sig också genom sin inställning till recitation av Namnet. Det syntes också i det faktum att han avskräckte alla sina lärjungar från dyrkan av någon annan Buddha. Han tycks ha kunnat instämma i de ord som jag citerade i inledningen: "For with the Buddhist faith there came the germ of the belief that the Gautama Buddha in his own grandeur bore witness to One Greater -- the Amitabha or Amida Buddha -- that One who in boundless Light abideth, life of the Universe whithout colour, whithout form, the Lover of man, his Protector and Refuge. He may, He must be worshipped, for in Him are all the essential attributes of Deity, and He, the Saviour of mankind, has prepared a pure land of peace for his servants, beyond the storms of life and death." Det avgörande kriteriet är huruvida jag har aktiv tro på Amitabha så att jag ropar på Amitabha en enda gång i tacksamhet. Även detta kan utelämnas i undantagsfall när en muntlig åkallan är omöjlig att utföra.
Trots skillnaden mellan hans undervisning och Honens, ansåg Shinran sig själv vara en lärjunge till Honen, inte en innovatör med en ny doktrin. Men hans egna lärjungar som betonade skillnaderna, organiserade sig i en ny sekt , baserat på Shinran läror. Hans egna fysiska ättlingar tog ledningen i denna utveckling av Jodo-Shinshu. Efter en period av förfall framträdde emellertid en enastående ledare i Rennyo (1415-1499) som visade stor talang både som administratör och som religiös ledare.
http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world
http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world
En annan möjlig bevis för samverkan mellan nestorianska kristna och Mahayana buddhister är att de kristna använde buddhistiska terminologi som de översatte skrifterna och skrev essäer . I hans Jesus Messias Sutra, Alopen direkt använde termen " Buddha " att hänvisa till God.13 Genom att göra så , är det mycket troligt att den Nestoriansen besegrade sina egna syften genom att offra deras särskiljningsförmåga.
Om det fanns något inflytande , kan vi förundras bara på den slående parallellism mellan kristendomen och de lärdomar det rena landet buddhismen . Även om det fortfarande finns en grundläggande skillnad i de grundläggande antagandena i de två religionerna , verkar det möjligt , om än inte troligt , att " nestorianska kristendomen i Kina stärkte den teistiska tendensen i buddhismen . " 14
Tre . Utvecklingen av Pure Land buddhismen i Japan
I Japan , var importen av det rena landet rörelsen leds av tre högt värderade mästare , Genshin (941-1017) , Genku Honen (1133-1212) , och Shinran (1173-1263) .15 Spår av inverkan av en kristen mission kan utläsas , även av några japanska buddhistiska forskare .
Forskare gör vanligtvis en skillnad mellan populära former av buddhism och esoteriska buddhismen i Japan , som är den typ av buddhismen som fokuserar på magi och mysticism , som bosatte sig i Japan som Tendai ( Ten - t'ai ) och Shingon , bland andra former . Esoteric Buddhism var starkt polyteistiska och betonade möjligheten till en person uppnå upplysning , och därmed bli en Buddha , men endast genom att bedriva en svår väg . Som rena landet buddhismen spred i Japan utgjorde det en slående förändring i synen på den populära nivå . Hellre än att uppnå Buddha , blev målet för människor återfödelse i ett land av lycka . Dessutom skapade den starka , exklusivt fokus på Amida ( den japanska formen av " Amitabha " ) och hans frälsande makt en virtuell monoteism - i den mån det är tillåtet att tala om en Buddha som en 16 " gud . "
Den första av de nämnda tre män , Genshin , var en Tendai munk . Det fanns ingen separat Pure Land School ännu . Dock skrev Genshin en bok som heter Essentials of Salvation , där han visade en metod för frigörelse motiveras av en avsky av helvete och en önskan om rena landet . Han målade upp en bild av lidande i helvetet , och sällhet det rena landet , som har fyllts av Amida med sitt ljus , liv och love.17 Hans levande skrivsätt gjorde de begrepp kommer till liv , och han vädjade till alla personer : lekmän såväl som munkar och kvinnor såväl som män . Inte begränsa sig till ord i bläck på papper , lärde Genshin också folket med visuella representationer . Han målade tavlor och skapade skulpturer , så att hans läror skulle nå människor med omedelbar effekt . Genshin undersökt alla möjliga sätt banbrytande rena landet buddhismen i Japan , och därmed nått nya kommunikationsmedel : dans, musik , måleri, skulptur, och populära religiösa skrifter - något att visa omedelbarheten av Buddha - land till varje person.18
Pure Land buddhismen blev inte en separat sekt eller skola i Japan fram till Honen . Honen gjort det otvetydigt klart att åkallan till Amithaba var överlägsen alla andra religiösa practices.19 Han trodde att vanligt folk inte skulle kunna uppnå de discipliner som krävs för att uppnå Nirvana . Han kallade denna metod mot upplysning " The Path of Helighet , " och han tyckte att det skulle vara ett alternativ för dem som inte har uthållighet för denna väg. Den andra vägen var att i det rena landet , där endast den vanliga recitation av namnet på Amida , och ett liv fokuserat på honom . I Honen användarvillkor , var tidigare sättet att " svåra vägen ", att förlita sig på " sin egen makt , " medan den andra vägen erbjöd en " enkel väg , " förlita sig på " kraften i en annan . " Vägen av det rena landet var därmed den största och mest framstående av alla pursuits.20
Trots betoningen på medkänsla av Amida , underhålls de mer konservativa munkar bland Honen anhängare fortfarande många av de traditionella monistiska bestämmelser, bl.a. löften om celibat och nykterhet . Shinran , den tredje viktigaste mannen som anges ovan , var en lärjunge till Honen , men han bar frågor ett steg längre i riktning av nåd , och han blev grundaren av Jodo - shin - shu , den viktigaste av alla rena landet Sects.21
Betona nåd Amida , var han övertygad om att om frälsningen verkligen berodde på något annat än hans nåd , det var onödigt , och kanske till och med farligt , att agera som om ens agerande kan ha någon betydelse för ultimat inlösen . Han tog sig en hustru , och därmed bryta mot löfte om celibat , vilket gav honom en period i exil från Kyoto.22
Även i exil , blev Shinran alltmer övertygad om att det ankom på någon som representerar Pure Land buddhismen att leva så mycket som möjligt på samma nivå som vanliga människor . Hans uppdrag var att de som var alltför okunniga och obildade även kunna skilja mellan gott och ont . Shinran identifieras med dessa " dåliga människor " istället för " goda människor " eftersom de stod i störst behov av Amida frälsning . Shinran sade även att onda män , som kastade sig helt på nåd av Buddha , kan vara mer acceptabelt att Amida än goda män , som kan frestas att tro att deras chanser att frälsningen förbättrades genom sin egen förtjänstfullt conduct.23
Shinran fullkomliga tillit till kraften av Amida manifesterade sig också genom sin inställning till recitation av namnet på Buddha och av det faktum att han avskräckt dyrkan av någon annan Buddhas . Det avgörande kriteriet var om man hade aktiv tro på Amida , så det enda kravet var att ringa på Amida gång i tacksamhet , och även att lagen kan utelämnas i undantagsfall som skulle kunna göra en muntlig uttryck för tro impossible.24
Trots skillnaden mellan hans undervisning och det av Honen , ansåg Shinran själv en lärjunge till Honen skola , Jodo - shin , inte en innovatör med en ny doktrin . Men hans egna lärjungar , som erkänner de distinktioner , organiserade sig i en ny sekt , baserat på Shinran läror . Hans egna fysiska ättlingar tog ledningen i den här frågan , som kallar sig , den riktiga rena landet skolar , eller Jodo - Shinshu . En enastående ledare i denna process utsågs Rennyo (1415-1499) , han visade en stor mängd talang både som administratör och som religiös ledare . Anhängarna av Jodo - Shinshu gick så långt som att se denna ättling Shinran som officiell representant för Amida på jorden , och de gav all sin lojalitet till him.
"The development of Mahayana Buddhism from the teaching of the Gautama Buddha has been often compared with that of the Christian faith from the Jewish, but it may be better compared with the growth of a sacerdotal system from the simplifications of the Gospel of St. Mark. That the developmen should have been on the same lines in all essential matters of symbol and (in the most important respects) of doctrine, modified only by Eastern habits of thought and environment, is a miracle of coincidence which cannot be paralelled in the world unless it be granted that Christianity filtering along the great trade routes of an earlier world joined hands with Buddhism in many unsuspected ways and places. Evidences is accumulating that this is so...And if it it be so - if it be true that in spite of racial distinctions, differences of thought and circumstance, the religious thought of East and West has so many and so great meeting-points, the hope of the world in things spiritual may lie in the recognition of that fact and in a future union now shadowed forth only in symbol and in a great hope."
Och även dessa ord om Amitabha: "For with the Buddhist faith there came the germ of the belief that the Gautama Buddha in his own grandeur bore witness to One Greater -- the Amitabha or Amida Buddha -- that One who in boundless Light abideth, life of the Universe whithout colour, whithout form, the Lover of man, his Protector and Refuge. He may, He must be worshipped, for in Him are all the essential attributes of Deity, and He, the Saviour of mankind, has prepared a pure land of peace for his servants, beyond the storms of life and death."
I. Historisk utveckling av tron på Rena Landet
Ursprunget i Indien
Längtan till ett Rent Land är särskilt förknippad med Mahayana. Den kan spåras tillbaka ända till de två lärare som grundade de två viktigaste filosofiska inriktningarna: Asvaghosha (möjligen AD 80-150) och Nagarjuna (ca. AD 150-250). Vi läser i ett verk, The Awakening of Faith, som tillskrivs Asvagosha:
"Efter denna reflexion , bör de [dvs alla lidande varelser] avlägga stora löften och med full koncentration av sin andliga kraft tänka på andligt upplysta varelser och på bodhisattvor [andligt upplysta i tjänst hos människor]. När de har en sådan fast övertygelse, fri från alla tvivel, kommer de helt säkert att födas i det upplysta landet bortom allt världsligt, när de lämnar det nuvarande livet. De möter där upplysta och bodhisattvor, för att få sin tro fullständig och för evigt fly från alla onda skapelser. Därför sägs det i skrifterna att om hängivna män och kvinnor skulle fyllas med koncentration av denna tanke på Amitabha i sin värld av den högsta lyckan i Väst och rikta all motivation till sina goda handlingar mot att födas där, skulle de helt säkert också födas där. Genom att de alltid ser upplysta varelser där kommer deras tro att bli fullständig och de kommer aldrig att återfalla därifrån. Ta emot undervisning i i läran och erkänn den sanna andliga verkligheten hos den upplyste [dharmakaya] så kommer ni genom successiv disciplin in i sanningens tillståndet.1
Liknande föreställningar om frälsning genom beroendet av Amithaba finns i de viktigaste texterna för Rena Landet : Sukhavati Vyuha Sutra (kinesiska : O - mi - Ching) och Amithaba Yurdhyana Sutra (kinesiska : Kuan - wu -Liang - shou Ching). Tidigare referenser till ett "ett land av välsignelse" (sanskrit sukhavativyuha ) bör nog alltid förstås som samma plats. I sin grundliga studie ansåg Fujita Kotatsu att den enda sunda slutsatsen bör vara att sådana hänvisningar syftar till ett och samma upplysta Land.2
2 . Tron på Rena Landet i Kina
Under århundradena utvecklades i Kina så småningom egna inhemska former för tron på Amitabha och löftet om det Rena Landet. Detta var en långsam process. Religionen hade funnit sin väg in i Kina under det första århundradet efter Kristus, men det var inte förrän det sjätte till åttonde århundradet som de hittat sin egen form. Några av dem var sponsrade av kejsarna, såsom T'ien - t'ai , Fa - hsiang och Hua - yen , medan andra, såsom Rena Landet och Ch'an utvecklats såsom lärare hade anpassat sig till samtida populär tro och praxis.3
Lung-men-området i Taiwan ger en fascinerande bekräftelse på ökningen av hängiven tro på Rena Landet. Vi kan följa utvecklingen av produktion av skulpturer av olika buddhor och besläktade figurer och därigenom dokumentera en tydlig förskjutning i popularitet för vissa gudomligheter. Mer traditionella former av buddhism fokuserade på Sakyamuni (Siddhartha Gautama, den historiska buddhan) och Maitreya, Buddhan för nästa tidsålder. Å andra sidan var den huvudsakliga buddhan (alla buddhors buddha, den Upplyste i Sig) förknippad med Rena Landets Amithaba (kinesiska Omitofou, japanska Amida), vars karaktär är obegränsat liv och ljus. I sin tur hade Amitabha fått ett nära samband med bodhisattvan för den absoluta Medkänslan, Avalokitesvara, identifierad i Kina med gudinnan Kuan-yin. Antalet ristningar om Sakyamuni och Maitreya gav vika till en ökning i produktionen av skulpturer av Amitabha och Avalokitesvara. Chappell rapporterar att från AD 495-535 endast 27 representationer finns av Amitabha och Avalokitesvara jämfört med 78 bilder av de mer traditionella figurerna, men 144 statyer av Amitabha och Avalokitesvara finns från AD 650-704 . 4
En viktig person i utvecklingen av kinesisk tro på Rena Landet var den kinesiska munken Hui-yuan (AD 333-416).5 På den tiden var Mahayana fortfarande betraktad som en "främmande" religion, i många stycken lik kristendomen som etablerat sig från Persien till hela Kina. När Hui-yuan omfamnade tron började han prägla den ordentligt med sitt nationella arv. Före sin omvändelse till tron på Amitabha hade han varit en nitisk taoist. Särskilt ägnade han sig åt skrifter Chuang-tse (ca. 4: e århundradet f.Kr.). Han lade in mycket i den främmande tron ur den taoistiska mystiken och dess praxis vilket gjorde det möjligt för Amitabha-tron att hitta ett nytt permanent hem i Kina. Han lyckades hitta en plats inom Rena Landet för Tao, för föreställningen om "Vägen" eller "principen om balans." 6
Taoism var vid den här tidpunkten fortfarande en ganska abstrakt filosofi som inte uppfyllde en djupare andlig längtan. Hui-yuan och andra ledande tänkare hittade sitt mål i tron på Amitabha, som de ansåg vara den renaste personifieringen av Mahayanas upplysning.7
Andra viktiga innovatörer i tron på det Rena Landet var Seng-Chao (375-414), Ching-ying Hui-yuan (523-592), T'ien-tai Chih-i (538-597) och Tao-Ch'o (562-645). Den sistnämnda betonade att klassisk buddism uppnår endast en "dödade" tomhet medan tron på Amitabha och det Rena Landet ger sann tomhet och lycka i välsignelsens rike hos Amitabha. Den renhet som så uppnås genom Amitabha (inte av vår egen kraft) är genomträngande all existens.
Mycket av de kinesiska lärarnas arbete bestod av analys och klassificering av olika idéer om Buddha-länder i olika kategories.8 Dessa texter är ofta formella och belastade av de traditionella termerna och koncepten, inte alltid lätt att genomtränga för vår moderna mentalitet. En lärare på den växande stammen av kinesisk Rena Landet, Shan-tao (613-681) förstärkte sin uppfattning av Amitabha med begrepp som ligger nära de kristna : evigt liv, Amitabha som en ställföreträdande personlig Frälsare, och ett steg i riktning mot att betona tre aspekter av det gudomliga,9, som kan relateras till idén om den kristna treenigheten. Namnet Tathagata (Ju- lai på kinesiska), som tidigare reserverats för Sakyamuni enbart, användes av Amitabha själv såväl som för de två stora gestalter som uppenbarade hans makt och nåd, den tidigare nämnda Kuan-yin och Mahasthamaprapta, den styrkans bodhisattva som är känd som Ta-shi-chih på kinesiska. Samtidigt hittar vi tydligare uttalanden än någonsin att frälsning sker endast genom tron på den trefaldiga Buddha.10 Slutligen, och något paradoxalt, utvecklade kinesiska Mahayana också en säker och stadig inre utveckling mot en monoteism centrerad på Amitabha som förbarmar sig över alla troende.11
Kan det ha varit kristet inflytande på Shan-tao och hans samtida? Det verkar ha varit många fysiska tillfällen för sådan påverkan. Se Philip Jenkins
(http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world) Den kristna kines som var biskop i Kinas huvudstad, biskop Adam, var mycket behjälplig med att översätta buddhistiska sanskritskrifter till kinesiska. Många sk korslotus-motiv finns från denna tid. En lotusblomma låter ett kors växa upp ur sig. En annan möjlig bevisbeskrivning för samverkan mellan nestorianska kristna och Mahayana buddhister är att de kristna använde buddhistisk terminologi när de översatte skrifterna och skrev essäer. I hans Jesus Messias Sutra, använde Alopen direkt termen "Buddha" för att hänvisa till Gud.13
Den första nestorianska kristna missionären som kom till Ch'agan, huvudstad i Kina under T'ang dynastin, var en man vid namn Alopen. Vid sin ankomst år 635, mötte han Shan-tao. Alopens kristna kloster ligger bara tre kvarter från Kuang-ming templet där Shan-tao bodde.12 Troligen influerade de varandra och vi kan förundras över den slående parallellismen mellan kristendomens tro och tron på Amitabha och det Rena Landet. Även om det fortfarande finns skillnader i de grundläggande antagandena i de två religionerna, verkar det högst möjligt att nestorianska kristendomen i Kina stärkte den teistiska tendensen i tron på Amitabha."14 När senare tiders buddhister kritiserar Rena Landet är det ofta just att den blev en sorts teism och monoteism, vilket den bevarat fram till våra dagar. Rena Landet på Taiwan har ibland hävdat en existentiell humanism som modell för praktiserandet av Rena Landet.
3. Utvecklingen av tron på Rena Landet i Japan
I Japan , var importen av det rena landet rörelsen leds av tre högt värderade mästare, Genshin (941-1017) , Genku Honen (1133-1212) , och Shinran (1173-1263) .15 Spår av inverkan av en kristen mission kan utläsas hos alla tre, i synnerhet Shinran. Hans betoning på nåd och tro i kontrast till all egenverksamhet i sägandet av Namnet röjer en närhet till kristet tänkande.
Man gör ofta en skillnad mellan folkliga former av buddhism och en esoterisk buddhism som fokuserar sig på magi och elitistisk mysticism. Den etablerade sig i Japan som Tendai (kinesiska Tien-t'ai) och Shingon, bland andra. Denna esoteriska rörelse var starkt polyteistisk å ena sidan, och betonade å andra sidan möjligheten för en mediterande person att uppnå upplysning genom flit och arbete i andliga övningar. Detta finns kvar i dagens zenbuddhism, fast man i Väst nedtonar polyteismen. Man försöker bli en buddha av egen kraft även om det ter sig som en svår väg med olika grader av asketisk livsföring.
Tron på Rena Landet som nu spreds i Japan utgjorde en en slående förändring i synen på denna ambition. Hellre än att leva i illuisionen om att själv uppnå upplysning blev målet för människor en återfödelse i ett land av obegränsat liv och ljud, den perfekta lyckan i Amitabha. Dessutom skapade denna starka tro på Amitabha en verklig monoteism - i en buddhistisk kontext och tog därmed avstånd från den inhemska polyteismen.16
Den första av de nämnda tre lärarna, Genshin, var en munk inom Tendai. Det fanns ingen separat rörelse för tron på det Rena Landet ännu. Dock skrev Genshin en bok som heter "Grunderna för frälsning", där han visade en väg till frigörelse, motiverad av en avsky för helvetet och en längtan till det Rena Landet. Han målade upp en bild av lidande i helvetet och sällhet i det Rena Landet, som har fyllts av Amitabhas obegränsade ljus och liv och barmhärtighet.17 Hans levande skrivsätt gjorde att de tunga klassiska begreppen kom till liv och han vände till alla personer, lekmän såväl som munkar och kvinnor såväl som män. Han begränsade sig inte till ord i bläck på papper, han undervisade också folket med visuella representationer. Han målade tavlor och skapade skulpturer så att hans läror skulle nå människor med omedelbar effekt. Genshin undersökte alla möjliga pedagogiska sätt och var banbrytande för tron på Rena Landet i Japan och använde nya kommunikationsmedel: dans, musik, måleri, skulptur och populära religiösa skrifter - allt för att visa omedelbarheten i det Rena Landet för varje person som med hjärtat tror på Amitabhas löfte om frälsning.
Tron på dt Rena Landet blev inte en separat sekt eller skola i Japan innan läraren och munken Honen framträdde. Honen gjort det otvetydigt klart att monoteistisk åkallan till Amithaba var överlägsen alla andra religiösa rörelser. Han trodde att vanligt folk inte skulle kunna använda de discipliner som esoterisk buddhism kräver för att uppnå Nirvana. Han kallade denna gamla metod "Helighetens väg" och han tyckte att det måste finnas ett alternativ för dem som inte har uthållighet eller tid eller begåvning för denna väg. Den andra vägen var att hoppet om födelse i det Rena Landet, där människor ägnar sig endast åt vanlig enkel recitation av Namnet och ett liv fokuserat på Amitabha (Amida på japanska). Honen uppfattade det tidigare sättet som den "svåra vägen", ett förlitande sig på "sin egen kraft" medan den andra vägen erbjöd en "enkel väg" och att man förlitar sig på "kraften hos en Annan". Denna väg passar alla och är därmed den största och mest framstående av alla, menade Honen.
Trots betoningen på den absoluta medkänslan hos Amitabha (jap. Amida), fortsatte mer konservativa munkar bland Honens anhängare fortfarande att lyda många av de traditionella bestämmelserna för munkar, bl.a. löften om celibat och nykterhet. Shinran var en lärjunge till Honen men han gick ett steg längre i riktning mot Amitabhas nåd och han blev grundaren av Jodo-shin-shu, den viktigaste av de japanska sekterna. (Se http://harnostudier.com/amida1.html)
Med betoning på nåden från Amitabha, var han övertygad om att om frälsningen verkligen inte berodde på något annat än denna nåd. Allt annat religiöst bruk var helt enkelt onödigt och en försening eller uppskjutande av den verkliga nåden, ja kanske till och med farligt genom att det kan öka högmodet och stoltheten. Att agera och tänka såsom om ens egen insats kan ha någon betydelse för födelse i det Rena Landet, är inte den sanna vägen till obegränsat ljus och liv enligt Shinran.
Han tog sig en hustru och därmed bröt han mot löftet om celibat vilket, bland andra anklagelser, gav honom en period i exil från Kyoto. Även i exil , blev Shinran alltmer övertygad om att den som lever i tron på de Rena Landet behöver leva så mycket som möjligt på samma nivå som vanliga människor, dela deras vardag och villkor. Man identifierar sig med dessa vanliga "dåliga människor" istället för de som anses religiösa och "goda människor", ungefär som kristendomen ser att Jesus gör. Han kom inte för att läka de friska utan de sjuka. De som står i störst behov av Amitabhas frälsning är de bland vilka den troende ska leva.
Shinran menade på samma Kristuslika sätt att även att onda människor som förlitar sig helt på Amitabhas nåd kan vara mer säkra på födelse i det Rena Landet än goda och dygdiga människor, som ofta kan frestas att tro att deras chanser till frälsning förbättras genom egen förtjänstfullt leverne. Därmed är Shinran en kritisk åskådare till all esoterisk buddhism och till all självtillit inom andliga rörelser över huvud. Han är också en kritiker av tendensen idag att betrakta Amitabha enbart som symbol eller koncept, inte som verklig personlig och absolut Gudomlighet, vars personligt inriktade medkänsla och nåd räddar de som sätter sitt hopp till honom.
Shinrans fullkomliga tillit till barmhärtigheten hos Amida manifesterade sig också genom sin inställning till recitation av Namnet. Det syntes också i det faktum att han avskräckte alla sina lärjungar från dyrkan av någon annan Buddha. Han tycks ha kunnat instämma i de ord som jag citerade i inledningen: "For with the Buddhist faith there came the germ of the belief that the Gautama Buddha in his own grandeur bore witness to One Greater -- the Amitabha or Amida Buddha -- that One who in boundless Light abideth, life of the Universe whithout colour, whithout form, the Lover of man, his Protector and Refuge. He may, He must be worshipped, for in Him are all the essential attributes of Deity, and He, the Saviour of mankind, has prepared a pure land of peace for his servants, beyond the storms of life and death." Det avgörande kriteriet är huruvida jag har aktiv tro på Amitabha så att jag ropar på Amitabha en enda gång i tacksamhet. Även detta kan utelämnas i undantagsfall när en muntlig åkallan är omöjlig att utföra.
Trots skillnaden mellan hans undervisning och Honens, ansåg Shinran sig själv vara en lärjunge till Honen, inte en innovatör med en ny doktrin. Men hans egna lärjungar som betonade skillnaderna, organiserade sig i en ny sekt , baserat på Shinran läror. Hans egna fysiska ättlingar tog ledningen i denna utveckling av Jodo-Shinshu. Efter en period av förfall framträdde emellertid en enastående ledare i Rennyo (1415-1499) som visade stor talang både som administratör och som religiös ledare.
http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world
http://www.historytoday.com/philip-jenkins/forgotten-christian-world
En annan möjlig bevis för samverkan mellan nestorianska kristna och Mahayana buddhister är att de kristna använde buddhistiska terminologi som de översatte skrifterna och skrev essäer . I hans Jesus Messias Sutra, Alopen direkt använde termen " Buddha " att hänvisa till God.13 Genom att göra så , är det mycket troligt att den Nestoriansen besegrade sina egna syften genom att offra deras särskiljningsförmåga.
Om det fanns något inflytande , kan vi förundras bara på den slående parallellism mellan kristendomen och de lärdomar det rena landet buddhismen . Även om det fortfarande finns en grundläggande skillnad i de grundläggande antagandena i de två religionerna , verkar det möjligt , om än inte troligt , att " nestorianska kristendomen i Kina stärkte den teistiska tendensen i buddhismen . " 14
Tre . Utvecklingen av Pure Land buddhismen i Japan
I Japan , var importen av det rena landet rörelsen leds av tre högt värderade mästare , Genshin (941-1017) , Genku Honen (1133-1212) , och Shinran (1173-1263) .15 Spår av inverkan av en kristen mission kan utläsas , även av några japanska buddhistiska forskare .
Forskare gör vanligtvis en skillnad mellan populära former av buddhism och esoteriska buddhismen i Japan , som är den typ av buddhismen som fokuserar på magi och mysticism , som bosatte sig i Japan som Tendai ( Ten - t'ai ) och Shingon , bland andra former . Esoteric Buddhism var starkt polyteistiska och betonade möjligheten till en person uppnå upplysning , och därmed bli en Buddha , men endast genom att bedriva en svår väg . Som rena landet buddhismen spred i Japan utgjorde det en slående förändring i synen på den populära nivå . Hellre än att uppnå Buddha , blev målet för människor återfödelse i ett land av lycka . Dessutom skapade den starka , exklusivt fokus på Amida ( den japanska formen av " Amitabha " ) och hans frälsande makt en virtuell monoteism - i den mån det är tillåtet att tala om en Buddha som en 16 " gud . "
Den första av de nämnda tre män , Genshin , var en Tendai munk . Det fanns ingen separat Pure Land School ännu . Dock skrev Genshin en bok som heter Essentials of Salvation , där han visade en metod för frigörelse motiveras av en avsky av helvete och en önskan om rena landet . Han målade upp en bild av lidande i helvetet , och sällhet det rena landet , som har fyllts av Amida med sitt ljus , liv och love.17 Hans levande skrivsätt gjorde de begrepp kommer till liv , och han vädjade till alla personer : lekmän såväl som munkar och kvinnor såväl som män . Inte begränsa sig till ord i bläck på papper , lärde Genshin också folket med visuella representationer . Han målade tavlor och skapade skulpturer , så att hans läror skulle nå människor med omedelbar effekt . Genshin undersökt alla möjliga sätt banbrytande rena landet buddhismen i Japan , och därmed nått nya kommunikationsmedel : dans, musik , måleri, skulptur, och populära religiösa skrifter - något att visa omedelbarheten av Buddha - land till varje person.18
Pure Land buddhismen blev inte en separat sekt eller skola i Japan fram till Honen . Honen gjort det otvetydigt klart att åkallan till Amithaba var överlägsen alla andra religiösa practices.19 Han trodde att vanligt folk inte skulle kunna uppnå de discipliner som krävs för att uppnå Nirvana . Han kallade denna metod mot upplysning " The Path of Helighet , " och han tyckte att det skulle vara ett alternativ för dem som inte har uthållighet för denna väg. Den andra vägen var att i det rena landet , där endast den vanliga recitation av namnet på Amida , och ett liv fokuserat på honom . I Honen användarvillkor , var tidigare sättet att " svåra vägen ", att förlita sig på " sin egen makt , " medan den andra vägen erbjöd en " enkel väg , " förlita sig på " kraften i en annan . " Vägen av det rena landet var därmed den största och mest framstående av alla pursuits.20
Trots betoningen på medkänsla av Amida , underhålls de mer konservativa munkar bland Honen anhängare fortfarande många av de traditionella monistiska bestämmelser, bl.a. löften om celibat och nykterhet . Shinran , den tredje viktigaste mannen som anges ovan , var en lärjunge till Honen , men han bar frågor ett steg längre i riktning av nåd , och han blev grundaren av Jodo - shin - shu , den viktigaste av alla rena landet Sects.21
Betona nåd Amida , var han övertygad om att om frälsningen verkligen berodde på något annat än hans nåd , det var onödigt , och kanske till och med farligt , att agera som om ens agerande kan ha någon betydelse för ultimat inlösen . Han tog sig en hustru , och därmed bryta mot löfte om celibat , vilket gav honom en period i exil från Kyoto.22
Även i exil , blev Shinran alltmer övertygad om att det ankom på någon som representerar Pure Land buddhismen att leva så mycket som möjligt på samma nivå som vanliga människor . Hans uppdrag var att de som var alltför okunniga och obildade även kunna skilja mellan gott och ont . Shinran identifieras med dessa " dåliga människor " istället för " goda människor " eftersom de stod i störst behov av Amida frälsning . Shinran sade även att onda män , som kastade sig helt på nåd av Buddha , kan vara mer acceptabelt att Amida än goda män , som kan frestas att tro att deras chanser att frälsningen förbättrades genom sin egen förtjänstfullt conduct.23
Shinran fullkomliga tillit till kraften av Amida manifesterade sig också genom sin inställning till recitation av namnet på Buddha och av det faktum att han avskräckt dyrkan av någon annan Buddhas . Det avgörande kriteriet var om man hade aktiv tro på Amida , så det enda kravet var att ringa på Amida gång i tacksamhet , och även att lagen kan utelämnas i undantagsfall som skulle kunna göra en muntlig uttryck för tro impossible.24
Trots skillnaden mellan hans undervisning och det av Honen , ansåg Shinran själv en lärjunge till Honen skola , Jodo - shin , inte en innovatör med en ny doktrin . Men hans egna lärjungar , som erkänner de distinktioner , organiserade sig i en ny sekt , baserat på Shinran läror . Hans egna fysiska ättlingar tog ledningen i den här frågan , som kallar sig , den riktiga rena landet skolar , eller Jodo - Shinshu . En enastående ledare i denna process utsågs Rennyo (1415-1499) , han visade en stor mängd talang både som administratör och som religiös ledare . Anhängarna av Jodo - Shinshu gick så långt som att se denna ättling Shinran som officiell representant för Amida på jorden , och de gav all sin lojalitet till him.
Grundad i ljuset
Amitabha-tron är inte först och främst lära. Det första är våra smärtor eller problem eller svårigheter i livet. Vilka är de? Och vill vi hitta något som räddar oss från dem? Det är svårigheten, synden, det som tynger vi har som utångspunkt. Löftet om ett rike i obegränsat ljus gäller just detta, inte som en lära eller doktrin eller katekes efter vilken vi ska leva. När vi identifierat svårigheterna i livet och bejakat deras existens vänder vi oss i tro till löftet från Amitabha om födelse i det Rena Landet. Vi säger Namnet i enkel förtröstan.
På detta mycket naiva och direkta sätt fungerar Amitabha-tron. Vi ser lidandet, vi vänder oss till den Andra kraften och får en smak av det Rena Landet genom meditation och recitation av namoamitabha-ordet. På så sätt grundar vi jordetillvaron och vardagen i ljuset och stillheten. Denna meditation är bönens slutmål. Vi kan om vi vill tänka oss ett hjul, med ekrar. De olika ekrarna i hjulet är de många olika formerna av bön. Det finns verkligen så många former, så många sätt att utföra bönen på, från radband till eukaristin till tidegärden, till sutra-böner eller bibeltext-bön, till petitions-bön, till förbön, till dans- och sångbön, till liturgisk bön, till vandrande recitations-bön, till pilgrimsbön under pilgrimsvandringen. Varje typ av bön du gillar att tänka på skulle kunna ingå bland dessa ekrar.
Den yttre kanten av hjulet är lite som vårt liv, kanten som kommer i kontakt med jorden och tar emot alla sorters underlag, ibland mjukt, ibland hårt, hjulet som vänder och snurrar och tar oss framåt. Men alla ekrarna möts i mitten av hjulet, navet i hjulet. Och det är stillhet. Vid navet av hjulet finns stillhet. Den yttre kanten rör sig, men i mitten av navet är det fortfarande stilla. Och det centrala navet i hjulet för bön är helt enkelt Det Rena Landet, Amitabha, Kristus själv, Guds verklighet. Så när vi mediterar ägnar vi tid åt denna verklighet och är en stund i det Rena Landet i Väst, som det också kallas i de gamla skrifterna.
Vi kan säga att meditation på Namnet utgör gränssnittet mellan alla de olika ekrarna och navet i hjulet. Det är i meditation eller ren bön, den bön som tar oss bortom tanke och slutligen bortom egot, att det är, så att säga, det sista steget, det steg som är resultatet av nåd från den Andra kraften, inte ansträngning. Kristna bönefäder, som Cassianus visar tydligt att denna rena bön är relaterad till alla andra former av bön. Du behöver inte ge upp någon annan form av bön som du finner användbar om du bestämmer dig för att göra sägandet av namoamitabha en integrerad del av ditt andliga liv. Som en munk jag mötte i Indien sa: det är alltid endera mig själv eller namnet. Vilket vill mitt hjärta?
På detta mycket naiva och direkta sätt fungerar Amitabha-tron. Vi ser lidandet, vi vänder oss till den Andra kraften och får en smak av det Rena Landet genom meditation och recitation av namoamitabha-ordet. På så sätt grundar vi jordetillvaron och vardagen i ljuset och stillheten. Denna meditation är bönens slutmål. Vi kan om vi vill tänka oss ett hjul, med ekrar. De olika ekrarna i hjulet är de många olika formerna av bön. Det finns verkligen så många former, så många sätt att utföra bönen på, från radband till eukaristin till tidegärden, till sutra-böner eller bibeltext-bön, till petitions-bön, till förbön, till dans- och sångbön, till liturgisk bön, till vandrande recitations-bön, till pilgrimsbön under pilgrimsvandringen. Varje typ av bön du gillar att tänka på skulle kunna ingå bland dessa ekrar.
Den yttre kanten av hjulet är lite som vårt liv, kanten som kommer i kontakt med jorden och tar emot alla sorters underlag, ibland mjukt, ibland hårt, hjulet som vänder och snurrar och tar oss framåt. Men alla ekrarna möts i mitten av hjulet, navet i hjulet. Och det är stillhet. Vid navet av hjulet finns stillhet. Den yttre kanten rör sig, men i mitten av navet är det fortfarande stilla. Och det centrala navet i hjulet för bön är helt enkelt Det Rena Landet, Amitabha, Kristus själv, Guds verklighet. Så när vi mediterar ägnar vi tid åt denna verklighet och är en stund i det Rena Landet i Väst, som det också kallas i de gamla skrifterna.
Vi kan säga att meditation på Namnet utgör gränssnittet mellan alla de olika ekrarna och navet i hjulet. Det är i meditation eller ren bön, den bön som tar oss bortom tanke och slutligen bortom egot, att det är, så att säga, det sista steget, det steg som är resultatet av nåd från den Andra kraften, inte ansträngning. Kristna bönefäder, som Cassianus visar tydligt att denna rena bön är relaterad till alla andra former av bön. Du behöver inte ge upp någon annan form av bön som du finner användbar om du bestämmer dig för att göra sägandet av namoamitabha en integrerad del av ditt andliga liv. Som en munk jag mötte i Indien sa: det är alltid endera mig själv eller namnet. Vilket vill mitt hjärta?
Tuum est regnum et lumine et vitam eternam
Rena Landets rörelse har vunnit erkännande under de senaste åren i västerländska religiösa och buddhistiska studier som en viktig tradition inom östasiatisk buddhism. I tidigare buddhistiska studier sågs den allmänt som en underlägsen form av buddhism utformad för andligt begränsade eller oförmögna personer till vilka det vädjade med sitt budskap om lycka i detta liv och hopp om nytt liv efter liv. Den enkla befolkningen som kanske också var illiterat, kunde i Amitabhas löfte få tillgång till en frälsning utan att behöva utföra andliga övningar. Så ter den sig också i många av Rennyos brev, men enkelheten och trons tillit ses där som tillgångar snarare än svagheter.
Idag har tillgången på korrekta översättningar ökat liksom även studier av klassiska texter. Fruktbart samarbete och möten med anhängare och forskare i levande trossamfund, har visat att Rena Landet är en viktig och "värdig" utveckling inom Mahayana. Idag kan vi säga att många intellektuella inom Rena Landets rörelse kombinerar filosofisk och läromässig förfining. Flera talare och skribenter visar psykologiska och erfarenhetsmässiga insikter med värdefulla symboliska och mytiska skildringar av andlig verklighet. Amitabha-tron är en källa till hopp och en hängivenhet för andligt liv. Denna tro i dess många olika former är ett engagemang för ett stort antal människor genom århundraden i Asien och nu även i väst.
För en kristen som tar del i Amitabha-tron är det som att Kristus inte längre är jordisk eller sysslar med historien. Han är främst är ett Rike och ett Ljus och ett Evigt liv att hoppas på för de som har tilliten och tron. Vi kan smaka Hans rike redan nu i sägandet av Namo Amitabha, både som stilla meditation och som en kontinuerlig bön. Istället för att låta Gud korrespondera till skapelsen på ett villkorligt sätt är nu Löftet till födelse i det Rena Landet den avgörande tron. Kristus blir ett med oss genom sitt Rena Land, inte en gudomlig agent utanför oss, med vilken vi interagerar. Denna enda löftesverklighet är give åt oss av i en oändlig medkänsla och kärlek från Kristi sida - från Amitabha. Men våra interaktiva handlingar är inte längre nödvändiga som kvalifikation till himlen eller det Rena Landet. Det är sägandet i hjärtat av namoamitabha eller Kristi namn och tilliten till löftet som är huvudsaken. Den kristna tron får en inbäddning i den mer omfattande tilliten till Amitabhas löfte.
Att leva med denna tillit är alltså att på ett sätt bortse från skapelsen, på ett sätt som judar, kristna och muslimer inte gör. De har alla en akut känsla av att skapelsen är väsentlig och avgörande för det eviga livet. Eller många av dem har det. Jag har alltid tänkt mig variationer där. Genom Amitabha får vi tillgång till en från jorden väsentligen befriad Löftesgivare. Löftet har så att säga uppstått till det Rena Landet och utlovar ingenting om det jordiska livet. Vi hoppas på en lyckosam jordevistelse, såsom alla Amitabhatroende gör när de framför oskyldiga önskningar om lycka i vardagslivet och tackar för välsignelser som kommer dem till del. Men framför allt är vi eskatologiska, såsom också många kristna är det. Löftet gäller födelse i Regnum Tuum, Lumine Tuum och Vitam Eternam, för att parafrasera den kristna avslutningen på Fader Vår.
Något som kan upplevas som befriande i sjungandet eller det tysta mediterandet på ordet namoamitabha, med tilliten i hjärtat, är att världen och jorden och den empiriska verkligheten får vara precis som den är. Den är ombytlig. Den är processinriktad, allt som startar får en ände. Den är lidandeorienterad - de flesta lider av ombytligheten, osäkerheten, ibland godtyckligheten i det som händer oss. Men den som litar till löftet om födelse i det Rena Landet förväntar sig inte heller att empirin ska se annorlunda ut. Med dessa tillfälliga kroppar blir det så. Med den synliga skapade världens egenskaper blir jordelivet ungefär så som vi får erfara det. I tron på löftet och mediterandet på Namnet får vi en överjordisk glädje, en överjordisk frid. Ljuset och det eviga livet är det vi fokuserar på mitt i jordelivets ryckiga fåfänglighet och ombytlighet.
Ursprunget till Rena Landets undervisning är oklara. Mycket påminner om teism av kristet slag. Många kristna känner igen sig och attraheras av detta drag. Forskare upptäcker idag spår av denna hängivenhet i den gamla Pali-traditionen eller vad som senare kom att kallas Theravada. Förslag har framförts om att den har rötter i persisk Zoroastrianism med dess betoning på ljus och liv. Klart är att det gudomliga eller överjordiska i Rena Landet inte påverkas av förändringar på jorden, såsom det ter sig i den äldsta babylonska och hebreiska föreställningsvärlden. Istället är det Rena Landet alltid vad det är, rent levande ljus i evighet. Det pårverkas inte av någonting och ingenting vi gör på jorden åstadkommer någon direkt eller indirekt förändring i detta eviga Liv och Ljus.
När en kristen börjar se Kristus genom denna förståelse av det Rena Landet, kan vi säga att Kristus befrias från jorden, han får i sanning en Uppståndelse till det Eviga, vilket inte sker i populära tolkningar av kristen tro. Där villkoras hela tiden himlen utifrån joridsk moral och mänskliga aktiviteter. Östliga former av ortodox kristendom såg Gud mer på det sätt som Amitabha-tron gör och etablerade sig under de första åtta århundradena av kristendomens historia i Persien, Indien och Kina. Man har funnit stenar med lotusblomman som låter det kristna korset växa upp ur sig och detta kan ses som en symbol för den östliga tidiga kristendomen. I den miljön växte troligen Amitabha-tron fram.
Det kan hävdas att förtröstan på Gud eller Amitabha bäst sker i en människa när det är klart för henne att ingenting påverkar det eviga goda Ljuset. Det löfte som givits om födelse i detta ljusland är ett evigt löfte som gäller alla levande varelser. Det obegränsade livet och ljuset är just nu evigt och detsamma i det Rena Landet och till detta går hela min förtröstan. Bilden av världen blir utifrån denna tro en skådeplats för ständiga förändringar och händelser, goda och onda, olustiga eller lustiga. Vi kan vara realistiska kring dessa och känna igen våra svårigheter och smärtor, vår dumdristighet och våra begär. Men min egen uppmärksamhet dras till ljusets värld, den som inte alls berörs av dessa ständiga växlingar. Det blir en vila redan på jorden. Och i denna vila kan många människor i olika religioner finna samhörighet.
Vissa former av Rena Landet-tron är på utdöende. Det är de mest formella och kyrkliga delarna, de som imiterar kristna kyrkor och baserar sig på ett jäktigt aktivitetsschema i kyrkans regi. Men andra mer informella former växer förhoppningsvis och sannolikt hos de unga. När den enkla friska andan hos Rennyo åter dyker upp och den enkla Vägen i tillit och sägandet av Namnet, kommer troligen denna andlighet att växa igen.
Denna mer informella tro är i praktiken att låta sig leva i Löftet och därmed det obegränsade ljus och liv som Löftet innebär. Detta praktiska drag har lett några, särskilt på Taiwan, till att förklara att denna tillvaro här och nu i själva verket redan är det Rena Landet. Men detta är att gå för långt i en i och för sig lycklig entusiasm som blir en aktivitetsinriktad humanism. Kvar är ändå en jord med godtyckliga och onda händelser som plötsligt drabbar än den ene än den andre. Att ha det Obegränsade ljuset i sinnet är att klara sig genom dessa händelser med tron och tilliten till Amidha, inte att förväxla himmel och jord.
Amitabha-tron passade för enkla arbetande människor som behövde veta att ingen handling, ingen kunskap var nödvändig för att få födelse i det Rena Landet. I tacksamhet för detta löfte om födelse säger de Amitabhas namn ofta under dagen, gärna under det att armar, händer och ben arbetar med något. En stor enkelhet uppstår i detta sägande av Namnet, denna upprepning som går som en röd tråd genom allt man företar sig under livet på jorden.
Idag har tillgången på korrekta översättningar ökat liksom även studier av klassiska texter. Fruktbart samarbete och möten med anhängare och forskare i levande trossamfund, har visat att Rena Landet är en viktig och "värdig" utveckling inom Mahayana. Idag kan vi säga att många intellektuella inom Rena Landets rörelse kombinerar filosofisk och läromässig förfining. Flera talare och skribenter visar psykologiska och erfarenhetsmässiga insikter med värdefulla symboliska och mytiska skildringar av andlig verklighet. Amitabha-tron är en källa till hopp och en hängivenhet för andligt liv. Denna tro i dess många olika former är ett engagemang för ett stort antal människor genom århundraden i Asien och nu även i väst.
För en kristen som tar del i Amitabha-tron är det som att Kristus inte längre är jordisk eller sysslar med historien. Han är främst är ett Rike och ett Ljus och ett Evigt liv att hoppas på för de som har tilliten och tron. Vi kan smaka Hans rike redan nu i sägandet av Namo Amitabha, både som stilla meditation och som en kontinuerlig bön. Istället för att låta Gud korrespondera till skapelsen på ett villkorligt sätt är nu Löftet till födelse i det Rena Landet den avgörande tron. Kristus blir ett med oss genom sitt Rena Land, inte en gudomlig agent utanför oss, med vilken vi interagerar. Denna enda löftesverklighet är give åt oss av i en oändlig medkänsla och kärlek från Kristi sida - från Amitabha. Men våra interaktiva handlingar är inte längre nödvändiga som kvalifikation till himlen eller det Rena Landet. Det är sägandet i hjärtat av namoamitabha eller Kristi namn och tilliten till löftet som är huvudsaken. Den kristna tron får en inbäddning i den mer omfattande tilliten till Amitabhas löfte.
Att leva med denna tillit är alltså att på ett sätt bortse från skapelsen, på ett sätt som judar, kristna och muslimer inte gör. De har alla en akut känsla av att skapelsen är väsentlig och avgörande för det eviga livet. Eller många av dem har det. Jag har alltid tänkt mig variationer där. Genom Amitabha får vi tillgång till en från jorden väsentligen befriad Löftesgivare. Löftet har så att säga uppstått till det Rena Landet och utlovar ingenting om det jordiska livet. Vi hoppas på en lyckosam jordevistelse, såsom alla Amitabhatroende gör när de framför oskyldiga önskningar om lycka i vardagslivet och tackar för välsignelser som kommer dem till del. Men framför allt är vi eskatologiska, såsom också många kristna är det. Löftet gäller födelse i Regnum Tuum, Lumine Tuum och Vitam Eternam, för att parafrasera den kristna avslutningen på Fader Vår.
Något som kan upplevas som befriande i sjungandet eller det tysta mediterandet på ordet namoamitabha, med tilliten i hjärtat, är att världen och jorden och den empiriska verkligheten får vara precis som den är. Den är ombytlig. Den är processinriktad, allt som startar får en ände. Den är lidandeorienterad - de flesta lider av ombytligheten, osäkerheten, ibland godtyckligheten i det som händer oss. Men den som litar till löftet om födelse i det Rena Landet förväntar sig inte heller att empirin ska se annorlunda ut. Med dessa tillfälliga kroppar blir det så. Med den synliga skapade världens egenskaper blir jordelivet ungefär så som vi får erfara det. I tron på löftet och mediterandet på Namnet får vi en överjordisk glädje, en överjordisk frid. Ljuset och det eviga livet är det vi fokuserar på mitt i jordelivets ryckiga fåfänglighet och ombytlighet.
Ursprunget till Rena Landets undervisning är oklara. Mycket påminner om teism av kristet slag. Många kristna känner igen sig och attraheras av detta drag. Forskare upptäcker idag spår av denna hängivenhet i den gamla Pali-traditionen eller vad som senare kom att kallas Theravada. Förslag har framförts om att den har rötter i persisk Zoroastrianism med dess betoning på ljus och liv. Klart är att det gudomliga eller överjordiska i Rena Landet inte påverkas av förändringar på jorden, såsom det ter sig i den äldsta babylonska och hebreiska föreställningsvärlden. Istället är det Rena Landet alltid vad det är, rent levande ljus i evighet. Det pårverkas inte av någonting och ingenting vi gör på jorden åstadkommer någon direkt eller indirekt förändring i detta eviga Liv och Ljus.
När en kristen börjar se Kristus genom denna förståelse av det Rena Landet, kan vi säga att Kristus befrias från jorden, han får i sanning en Uppståndelse till det Eviga, vilket inte sker i populära tolkningar av kristen tro. Där villkoras hela tiden himlen utifrån joridsk moral och mänskliga aktiviteter. Östliga former av ortodox kristendom såg Gud mer på det sätt som Amitabha-tron gör och etablerade sig under de första åtta århundradena av kristendomens historia i Persien, Indien och Kina. Man har funnit stenar med lotusblomman som låter det kristna korset växa upp ur sig och detta kan ses som en symbol för den östliga tidiga kristendomen. I den miljön växte troligen Amitabha-tron fram.
Det kan hävdas att förtröstan på Gud eller Amitabha bäst sker i en människa när det är klart för henne att ingenting påverkar det eviga goda Ljuset. Det löfte som givits om födelse i detta ljusland är ett evigt löfte som gäller alla levande varelser. Det obegränsade livet och ljuset är just nu evigt och detsamma i det Rena Landet och till detta går hela min förtröstan. Bilden av världen blir utifrån denna tro en skådeplats för ständiga förändringar och händelser, goda och onda, olustiga eller lustiga. Vi kan vara realistiska kring dessa och känna igen våra svårigheter och smärtor, vår dumdristighet och våra begär. Men min egen uppmärksamhet dras till ljusets värld, den som inte alls berörs av dessa ständiga växlingar. Det blir en vila redan på jorden. Och i denna vila kan många människor i olika religioner finna samhörighet.
Vissa former av Rena Landet-tron är på utdöende. Det är de mest formella och kyrkliga delarna, de som imiterar kristna kyrkor och baserar sig på ett jäktigt aktivitetsschema i kyrkans regi. Men andra mer informella former växer förhoppningsvis och sannolikt hos de unga. När den enkla friska andan hos Rennyo åter dyker upp och den enkla Vägen i tillit och sägandet av Namnet, kommer troligen denna andlighet att växa igen.
Denna mer informella tro är i praktiken att låta sig leva i Löftet och därmed det obegränsade ljus och liv som Löftet innebär. Detta praktiska drag har lett några, särskilt på Taiwan, till att förklara att denna tillvaro här och nu i själva verket redan är det Rena Landet. Men detta är att gå för långt i en i och för sig lycklig entusiasm som blir en aktivitetsinriktad humanism. Kvar är ändå en jord med godtyckliga och onda händelser som plötsligt drabbar än den ene än den andre. Att ha det Obegränsade ljuset i sinnet är att klara sig genom dessa händelser med tron och tilliten till Amidha, inte att förväxla himmel och jord.
Amitabha-tron passade för enkla arbetande människor som behövde veta att ingen handling, ingen kunskap var nödvändig för att få födelse i det Rena Landet. I tacksamhet för detta löfte om födelse säger de Amitabhas namn ofta under dagen, gärna under det att armar, händer och ben arbetar med något. En stor enkelhet uppstår i detta sägande av Namnet, denna upprepning som går som en röd tråd genom allt man företar sig under livet på jorden.
Abba Adonai
I väst heter Amitabha en rad andra namn. I den hebreiska traditionen är det Adonai som är det käraste namnet, framför Elohim och Jahve. Jesus använde namndet Abba som betyder Fader. Man kan sjunga
Obegränsat ljus och liv
Abba Adonai
Medkänslans ocean
Abba Adonai
och får samma andliga tjänst som Jesus varje dag och natt ägnade åt Gud som han kallade Abba. Även den enda bön som Jesus själv rekommenderade är samstämmig med sjungandet av Amitabhas namn.
Fader vår --- det är Amitabha, den som omfamnar hos ständigt i Löftets kraft att rädda oss
som är i himlen --- det är det Rena Landet i vilket Löfter ger oss ny födelse
helgat varde Ditt Namn --- det är Namnet Amitabha som i sig självt är räddande då vi sjunger med tillit
ske din vilja --- det är omfamningen i kärlek och i Löftets kraft om födelse i det Rena Landet
såsom i himlen så ock på jorden --- redan nu i sjungandet får vi smak av det Rena Landet
vårt dagliga bröd giv oss idag --- genom vår tro på Amitabha hjälper vi medkännande varandra till bröd och tak över huvudet
förlåt oss våra skulder --- det är effekten av sjungandet av Namnet, det tvättar bort alla reaktiva minnen och sår, alla synder och skuggor
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro --- det är medkänslan från den Andra kraften som är Amitabha, vi tvättar undan alla reaktioner
inled oss icke i frestelse --- vi låter Amitabhas försyn och omsorg skydda oss från onda handlingar, allt som kommer är gott från Amitabha
utan fräls oss ifrån ondo --- det är Löftet om födelse i det Rena Landet för alla som sjunger Namnet.
Faktum är att många kristna som stöter på undervisningen om Amitabha (t ex Alfred Bloom) och prövar sjungandet finner sin judiska och kristna tradition i ett nytt och medkännande ljus. Borta är de skuggor som vilar över Israels historia, de kristna arméernas framfart över jorden och den inåtvända psykologin kring synd och skuld och förlåtelse som gjort kristendomen så dyster genom seklerna. Nu kan vi ta fasta på Jesus egen förtröstan på Abba när vi känner igen detta i förtroendet för den Andra kraften i Amitabha.
Det oskyldiga Egot
Det stora problemet för de flesta människor är egot - en funktion som finns i det biologiska livet. När vi är oförnuftiga och investerar energi i detta ego kommer livet att bli obehagligt förr eller senare. Vi vet så väl om detta för det känns i kroppen. Men samtidigt kan vi se filosofiskt på tillvaron och lämna detta ego åt sig själv, inte investera energi eller följa dess väg. Vi byter väg till den stora Medkänslan. Alla egon liksom smälter i denna stora Medkänsla vars namn är Amitabha. I semitisk tradition kan vi säga Fadern. Löftet finns, eller förbundet om vi vill använda det ordet, att en födelse i det nya och rena landet ska ske med oss alla. Där har egot helt och hållet upplösts i ljus och sanning och liv. Amitabha betyder obegränsat ljus och liv.
Det är ingen idé att tala ont om egot eller kalla det djävulskt eller något sådant. Egot är lika oskyldigt som ett rådjur eller en vildhäst eller en fisk i havet. Det finns där och kan ges energi och plats men kan också lysas upp och bli helt i vila. För det mesta behöver vi inte egot så våra liv kan bli fridfulla om vi bara omprogrammerar oss lite. Livet i det moderna västerlandet har programmerats till att omhulda egots roll och därför begår många självmord, ännu fler är djupt olyckliga större delen av sina liv, både unga och gamla mår dåligt, livet känns besvärande och döden är hemsk att tänka på. Så blir det när egot får för stor plats.
Uppfostran genom medkänsla och kärleksfullt agerande, så att barnen ser äkta medkänsla och kärlek hos de vuxna, är bästa sättet att minska egots roll för de kommande generationerna. Men i en kultur där egot blåsts upp till huvudsak i livet, är det svårt att låta medkänsla och filosofiskt lugn bli dominerande i familjelivet. Det går, men det är svårt. Att ständigt eller ofta sjunga Amitabhas namn bidrar till att ge medkänslan plats i vardagen. Att utan ego göra alla små saker, laga mat, städa, arbeta och försörja familjen, visar barnen hur Amitabhas ljus och liv kan finnas i varje enkel handling. De kanske ändå dras in i egots kultur men de har nog något minne av ljuset och ödmjukheten längst inne.
Även då egot tillfredsställer sig med tomma nöjen eller omoraliska beteenden, är det i sig själv oskyldigt. Det är en funktion, inte en moralisk agent som lurar oss eller försöker bedra oss. Amitabha känner gränslös medkänsla med alla egon. Vi bör göra detsamma. Vi kan rikta några Namo Amitabha till de egon som finns runt omkring oss varje dag. Vi ber för dessa varelser genom att sjunga Namnet i medkänsla med dem. Kanske vet vi några specifika personer, vars egon uppenbarligen plågar dem. Särskilt dessa personer kan vi rikta medkänsla till genom att sjunga Amitabhas namn för dem. Vi kan också göra det för oss själva, särskilt då våra egon lett till handlingar som endast är tomma passioner och lustar.
Alla försök att släcka egot är som att kasta bränsle på en eld. Genom att vända sig åt andra hållet, till Amitabhas stora medkänsla med allt levande, får egot en oskyldig och naturligt funktion, den som biologin kräver för att fungera bra. Detta är svårt att förstå för västerlänningar, särskilt i sekulariseringens tider då egot verkar vara det enda man har som drivkraft. Ofta blir egot förstorat till kultur. Det som skrivs, filmas, pratas om, är detta jätteego, denna uppförstoring. Våldet, lustan, missbruket, alla dessa skildrade fenomen kommer av denna onaturliga uppförstoring. Den som väljer livet med Amitabha avstår från allt detta, det blir strunt, eller som Paulus kallar det - avskräde. Paulus lever i den tidiga messianska kulturen och den leder också till kärlekens obegränsade ljus och liv. Jämfört med denna salighet i att lita på Löftet och sjunga Amitabhas namn, är allt annat tämligen ointressant och inte värt energi.
När vi ser egot som en oskyldig och biologisk del av tillvaron kan vi leva i lugn och ro. Vi gör Amitabhas medkänsla till vår. Vi riktar medkänsla till alla egon, även vårt eget. Som oroliga djur rör sig alla egon och vi riktar medkänsla till dem. Vi bereder lugn och tillförsikt genom Löftet om det Rena Landet där alla egon får vila ut, bli befriade. Precis som små djur får de lugn om de inte attackeras eller förstoras och görs till idoler. De mår bäst av att ingå i ett större sammanhang av kärlek och medkänsla med allt.
Det är ingen idé att tala ont om egot eller kalla det djävulskt eller något sådant. Egot är lika oskyldigt som ett rådjur eller en vildhäst eller en fisk i havet. Det finns där och kan ges energi och plats men kan också lysas upp och bli helt i vila. För det mesta behöver vi inte egot så våra liv kan bli fridfulla om vi bara omprogrammerar oss lite. Livet i det moderna västerlandet har programmerats till att omhulda egots roll och därför begår många självmord, ännu fler är djupt olyckliga större delen av sina liv, både unga och gamla mår dåligt, livet känns besvärande och döden är hemsk att tänka på. Så blir det när egot får för stor plats.
Uppfostran genom medkänsla och kärleksfullt agerande, så att barnen ser äkta medkänsla och kärlek hos de vuxna, är bästa sättet att minska egots roll för de kommande generationerna. Men i en kultur där egot blåsts upp till huvudsak i livet, är det svårt att låta medkänsla och filosofiskt lugn bli dominerande i familjelivet. Det går, men det är svårt. Att ständigt eller ofta sjunga Amitabhas namn bidrar till att ge medkänslan plats i vardagen. Att utan ego göra alla små saker, laga mat, städa, arbeta och försörja familjen, visar barnen hur Amitabhas ljus och liv kan finnas i varje enkel handling. De kanske ändå dras in i egots kultur men de har nog något minne av ljuset och ödmjukheten längst inne.
Även då egot tillfredsställer sig med tomma nöjen eller omoraliska beteenden, är det i sig själv oskyldigt. Det är en funktion, inte en moralisk agent som lurar oss eller försöker bedra oss. Amitabha känner gränslös medkänsla med alla egon. Vi bör göra detsamma. Vi kan rikta några Namo Amitabha till de egon som finns runt omkring oss varje dag. Vi ber för dessa varelser genom att sjunga Namnet i medkänsla med dem. Kanske vet vi några specifika personer, vars egon uppenbarligen plågar dem. Särskilt dessa personer kan vi rikta medkänsla till genom att sjunga Amitabhas namn för dem. Vi kan också göra det för oss själva, särskilt då våra egon lett till handlingar som endast är tomma passioner och lustar.
Alla försök att släcka egot är som att kasta bränsle på en eld. Genom att vända sig åt andra hållet, till Amitabhas stora medkänsla med allt levande, får egot en oskyldig och naturligt funktion, den som biologin kräver för att fungera bra. Detta är svårt att förstå för västerlänningar, särskilt i sekulariseringens tider då egot verkar vara det enda man har som drivkraft. Ofta blir egot förstorat till kultur. Det som skrivs, filmas, pratas om, är detta jätteego, denna uppförstoring. Våldet, lustan, missbruket, alla dessa skildrade fenomen kommer av denna onaturliga uppförstoring. Den som väljer livet med Amitabha avstår från allt detta, det blir strunt, eller som Paulus kallar det - avskräde. Paulus lever i den tidiga messianska kulturen och den leder också till kärlekens obegränsade ljus och liv. Jämfört med denna salighet i att lita på Löftet och sjunga Amitabhas namn, är allt annat tämligen ointressant och inte värt energi.
När vi ser egot som en oskyldig och biologisk del av tillvaron kan vi leva i lugn och ro. Vi gör Amitabhas medkänsla till vår. Vi riktar medkänsla till alla egon, även vårt eget. Som oroliga djur rör sig alla egon och vi riktar medkänsla till dem. Vi bereder lugn och tillförsikt genom Löftet om det Rena Landet där alla egon får vila ut, bli befriade. Precis som små djur får de lugn om de inte attackeras eller förstoras och görs till idoler. De mår bäst av att ingå i ett större sammanhang av kärlek och medkänsla med allt.
en lätt väg
Många som kommer till sägandet av Namo Amitabha finner att det "inte är som en religion" och det kan ha sin förklaring i att det är en lätt väg. Att livet med ett ego är lidande, det är förstås svårt när vi är för stora egon. Men vi märker ju att lidandet, eller obehaget i livet, försvinner när egot inte får så mycket energi. Och kvar är då Löftet om det Rena landet om vi säger Namo Amitabha med tacksamhet och hjärta. Men just "tro" behövs kanske inte såsom de flesta religioner kräver det. Inte heller finns någon "uppgift" såsom i judiska Toran eller den kristna katekesen eller sharia för muslimerna. På något sätt är vägen med Amitabha kemiskt fri från alla sådana ansträngningar.
Sedan länge tillbaka kallas ju också det Rena Landets form av buddhism för "den lätta vägen" eftersom vanliga obildade och ytliga människor lätt kan följa denna väg och känna sig säkra på att få ny födsel i paradiset. Ibland har denna karakäristik åtföljts av nedvärderande uttryck, ibland av positiva uttryck. Många har reagerat olika på att denna väg är så lätt. Jag brukar säga: denna väg är för dig som inte klarar av någon religion och är ytlig - precis som jag själv. Det spelar ingen roll hur lite eller mycket någon vet om historia eller teologi, till sist är vi endast ynkliga varelser besatta av passioner och demoner. Utan skicklighet navigerar vi oss genom livet och tycker det är skönt när kvällen kommer och vi får somna in.
Därför ger Amitabhas väg lycka på enklaste vis. Du säger Namo Amitabha ibland eller kontinuerligt och känner hur Löfter räddar dig. Redan nu kan du njuta av att Löftet rädda just dig av alla som finns i universum! Det är en underbar gåva, väl värd att besjunga med ett tacksamt Namo Amitabha. Vi behöver inte träffas för att sjunga Amitabhas Namn i tre dagar non-stop som vissa sekter gör. Vad tjänar det till? Troligen är egot inblandat med en av sina passioner där, även om det säkert är roligt för de deltagande som tror på det.
Det handlar inte om religiös erfarenhet när vi är på Amitabhas väg, det handlar bara om att säga Namnet i tacksamhet ibland och veta att vi räddas. Livet runt oss är ständigt i växling och våra egna passioner kommer och går. Det är inte mycket att göra åt. Ju mer egot är med ju obehagligare är det. När vi sjunger utan ego är allting fritt och öppet. Vi är ytliga och enkla människor som behöver räddas. Så tydligt är det.
Sedan länge tillbaka kallas ju också det Rena Landets form av buddhism för "den lätta vägen" eftersom vanliga obildade och ytliga människor lätt kan följa denna väg och känna sig säkra på att få ny födsel i paradiset. Ibland har denna karakäristik åtföljts av nedvärderande uttryck, ibland av positiva uttryck. Många har reagerat olika på att denna väg är så lätt. Jag brukar säga: denna väg är för dig som inte klarar av någon religion och är ytlig - precis som jag själv. Det spelar ingen roll hur lite eller mycket någon vet om historia eller teologi, till sist är vi endast ynkliga varelser besatta av passioner och demoner. Utan skicklighet navigerar vi oss genom livet och tycker det är skönt när kvällen kommer och vi får somna in.
Därför ger Amitabhas väg lycka på enklaste vis. Du säger Namo Amitabha ibland eller kontinuerligt och känner hur Löfter räddar dig. Redan nu kan du njuta av att Löftet rädda just dig av alla som finns i universum! Det är en underbar gåva, väl värd att besjunga med ett tacksamt Namo Amitabha. Vi behöver inte träffas för att sjunga Amitabhas Namn i tre dagar non-stop som vissa sekter gör. Vad tjänar det till? Troligen är egot inblandat med en av sina passioner där, även om det säkert är roligt för de deltagande som tror på det.
Det handlar inte om religiös erfarenhet när vi är på Amitabhas väg, det handlar bara om att säga Namnet i tacksamhet ibland och veta att vi räddas. Livet runt oss är ständigt i växling och våra egna passioner kommer och går. Det är inte mycket att göra åt. Ju mer egot är med ju obehagligare är det. När vi sjunger utan ego är allting fritt och öppet. Vi är ytliga och enkla människor som behöver räddas. Så tydligt är det.
Kosmosmedkänsla
Liksom nästan alla föremål du har omkring dig är andliga genom att de leder till medkänsla med alla som varit med i ansträngningen för att tillverka dem, är även alla handlingar som begås varje dag naturliga föremål för samma medkänsla. Om du slår på nyheterna på teve så är det först alla de människor som arbetar för att ge dig nyheter bekvämt hemma i soffan. De vet det kanske inte med de anstränger sig för din skulle och vi bör ge medkänsla tillbaka.
Men även alla människor som skildras i nyheterna narrativ är värda vår medkänsla. Faktum är att de människor som mest är värda medkänsla ofta tas fram just i nyhetssändningar - de som blivit utsatta för olyckor och brott och de som utfört brotten. De kriminella och olagliga, de som fallit mest offer för girighet och hat, är det som mest behöver medkänsla. För dig som tar del av nyheterna om dessa brott är medkänslan det verkliga innehållet i berättelserna och bilderna som följer med dem. Det handlar egentligen inte om "fakta".
Det finns alltså ingen "värld" utanför medkänslan. Vi går till hjärtat hos Gud hela tiden, inte till Gud som varelse i största allmänhet. Att älska sin nästa är för oss medkänsla, det som sker i Guds hjärta, själva medkänslan med allt skapat. Vi behöver inte den konventionella tron på Gud utan vi utövar medkänsla som är Amitabhas väsen. Vi kan säga att Gud alltid är Amitabha i sitt älskande och medkännande hjärta.
Att alltså praktisera denna kontemplativa medkänsla med allt du ser och hör är en praktik som vänder det gudomliga till alla händelser, alla människor, alla skeenden runt omkring oss som så lätt avfärdas som oväsentliga i kontrast till våra egna självupptagna begär och kunskaper. Även våra egna religiösa begär och insikter överger vi här till förmån för direkt medkänsla med allt och alla. Amitabha är just denna kraft, den som Gud har i sitt hjärta.
När någon utövar sin religion och väljer bort medkänsla med allt som lever och lider, blir det en privat religion som inte direkt anknyter till allting annat. När vi säger Namo Amitabha ! är det för att knyta an till alla händelser och alla handlingar som sker just nu och kan ses i den energi av medkänsla som väcks när vi säger Namo Amitabha ! Vi tror inte på något annat utan på själva den Medkänsla som är aktiv som Amitabha och finns i våra hjärtan genom att vi omfattas av den, ja omfamnas av den varje sekund.
Det är en tvåsidig medkänsla, Amitabhas medkänsla med oss genom sitt löfte och vår medkänsa med allt i världen, ja i kosmos.
Sjungandets ödmjukhet
När vi lever i sjungandet eller sägandet av Amitabha i tyst meditation, tänker vi inte på om vi själva är goda eller dåliga människor. Vi försöker inte ens vara bra eller ödmjuka eller fulla av medkänsla. Det sannolika med oss människor är ändå att vi är själviska i våra passioner, även de som ser ädla ut. Men den stora medkänslan frälser oss när vi vänder oss till den, det är huvudsaken.
Därför räknar vi inte på vårt sjungande som ett arbete eller en kultivering, vi räknar inte antalet böner som de flesta traditioner gör, vi har inga formella övningar som ska utföras på ett särskilt sätt och som därmed lovar ett resultat. Vi är inte resultatinriktade. Vi sjunger eller säger Amitabhas namn därför att vi behöver frälsning hela tiden, vi behöver lycka hela tiden. Varje morgon behöver vi lycka, vi vaknar oftast olyckliga eller upptäcker strax att vi behöver lycka, verklig lycka. Många ger upp och distraherar sig med synd eller arbete eller någon övning. Men ärligt talat är vi alla ständigt i behov av frälsning.
Vi kan säga att sjungandet eller mediterandet är att göra denna stund lycklig i den stora medkänslan som är Amitabha. Det är väldigt enkelt, ja till och med enfaldigt. Just nu. Här och nu behövs sjungandet till den lyckogörande medkänslan med allt som lever och finns till i universum. Just nu.
Naturligtvis kan vi tala om det praktiskta reciterandet och sjungandet. I kön i affären kanske vi inte ska sjunga högt och tydligt, det stör andra. När vi pratar med andra kan vi inte undvika att fokusera på världen. Men detta innebär inte någon diciplin eller metod, bara sunt förnuft. Radbandet som många använder är mer en symbol för sjungandet, inte en räknemetod. I vissa kulturer visar radbandet att vi är upptagna av bönen och då blir vi inte störda. I västerlandet är rosenkransen vanlig och får samma funktion om vi använder den.
Alla heliga skrifter innehåller berättelser och läror. Inga av dessa är nödvändiga för vårt sjungande av den stora medkänslans Namn. Visst kan vi se att nästan alla religioner handlar om detta mål, denna frälsning. Och vi kan se att de viktiga profeterna och inkarnationerna alla pekar i denna riktning. Det viktigaste för oss de dagar vi lever på jorden är att göra detsamma. Ta emot frälsningen i sjungandet av Namnet. Sen må det vara hur som helst med lärorna och diciplinerna. De som orkar kan syssla med dem.
Många uppfattar det som radikalt att be ständigt. Men det är den logiska formen för liv eftersom vi alla vill leva i lyckan och frälsningen hela tiden, inte endast som en paus i eländet. Vi vill inte vila ut från världens bekymmer en liten stund då och då utan vi vill vara i frälsningen ständigt. Därför är den kontinuerliga bönen det naturliga målet för vårt liv. Vi behöver sjunga Amitabha ständigt och medge vissa avbrott som inte kan hjälpas. De är inte så många som vi tror.
En del människor åker på retreat. Men vi vill förstås leva som om det hela tiden är retreat. Det betyder att vi inte pratar för mycket om annat och inte gör så mycket annat. Sunt förnuft. Vi sjunger Namnet och gör inte så mycket annat, bara det nödvändiga. Så kan vi leva, de flesta av oss. Vi behöver inte resa på semester eller resa för ro skull. Världen ser ungefär likadan ut var än vi är. Samma behov av lycka finns överallt. Vi kan vara på en plats med promenader runt den platsen. Vi lever i retreat kan vi säga. Det kostar också pengar att göra andra saker, att resa i bil eller med tåg och flyg. Det är en världslig och dyr affär att resa för nöjes skull. Det hör inte hemma i ett reatreat-liv.
Många tror att klosterliv är idealiskt för sjungandet av Namnet. Men ser vi efter upptäcker vi hektiska scheman för alla möjliga sorts kollektiva eller privata aktiviteter. Ett kloster ska skötas liksom allt annat. Det är inte så stor skillnad på att leva i en stad. Vi kan stanna där vi är och börja sjunga Namnet kontinuerligt. Efter hand förenklar vi tillvaron allt mer och mer.
Genom att vi kan sjunga Amitabha när som helst och var som helst, uppstår en sorts gränslöshet och enhet. Vi gör det inte till en doktrin om gränslöshet och enhet. Men i praktiken blir det sant att obegränsat liv och ljus är tillgängligt i det ständiga reciterandet av Namnet. Att leva är att säga Namnet och i detta finner vi skönhet och en medkänsla och sanning i en enda enhet. Allt blir ett i sjungandet av namnet. Vi vet inte vad det är eller vilka vi är eller hur vi är. Ödmjukt försöker vi bara vara i detta Enda.
När vi tänker på annat, på världsliga relationer och ting, uppstår nästan alltid spänningar, till och med i tankar på sådant som är gott och trevligt. Många glömmer att även de ok tankarna ger sådan spänning. Något är inte helt som det ska vara. Vi är i världen, inte i tilliten till Löftet.
När vi blir vana att sjunga eller säga Namnet är det som att dricka källvatten och äta näringsrika saker. Det vanliga världsliga medvetandet är mer som smutsigt vatten. Sjungandet är ett renande av detta vatten, en rensning som bara blir klarare med åren. Folk vänjer sig också vid att du inte längre deltar i det vanliga spelet i världen och har de vanliga bekymren i tankar och känslor hela tiden.
Att övertyga andra om det välbefinnande som finns i sjungandet av Namnet kan vara svårt, i världen har många intellektuella och vanemässiga problem med att göra något så enkelt hela tiden. Döende människor kan kanske lyssna och vilja delta. Trots detta vet vi med sunda förnuftet att många skulle må bättre och bli frälsta av detta. Amitabha är den stora djupa medkänslan med allt, det som räddar oss till evighetens glädje.
Vi vet inte hur det går till, denna rening och vi vet inte att vi själva blir moraliskt bättre människor, det vore bristande ödmjukhet att hävda något sådant, liksom att hävda att någon är mer upplyst än någon annan. Allt sådant hör till världen. I reciterandet eller sjungandet av Amitabhas namn är alla likvärdiga, ingen är förmer än någon annan. Det hör till världen att se någon som mer värdig än någon annan.
Nybörjare i sjungandet av Namnet får stora besvär med världsliga bekymmer som tränger in i sjungandet. Ha inga bekymmer, som Jesus säger i Nya Testamentet. Sjung eller meditera på Namnet istället, det heliga Namnet, vilket det än är i din egen kultur eller tradition.
Därför räknar vi inte på vårt sjungande som ett arbete eller en kultivering, vi räknar inte antalet böner som de flesta traditioner gör, vi har inga formella övningar som ska utföras på ett särskilt sätt och som därmed lovar ett resultat. Vi är inte resultatinriktade. Vi sjunger eller säger Amitabhas namn därför att vi behöver frälsning hela tiden, vi behöver lycka hela tiden. Varje morgon behöver vi lycka, vi vaknar oftast olyckliga eller upptäcker strax att vi behöver lycka, verklig lycka. Många ger upp och distraherar sig med synd eller arbete eller någon övning. Men ärligt talat är vi alla ständigt i behov av frälsning.
Vi kan säga att sjungandet eller mediterandet är att göra denna stund lycklig i den stora medkänslan som är Amitabha. Det är väldigt enkelt, ja till och med enfaldigt. Just nu. Här och nu behövs sjungandet till den lyckogörande medkänslan med allt som lever och finns till i universum. Just nu.
Naturligtvis kan vi tala om det praktiskta reciterandet och sjungandet. I kön i affären kanske vi inte ska sjunga högt och tydligt, det stör andra. När vi pratar med andra kan vi inte undvika att fokusera på världen. Men detta innebär inte någon diciplin eller metod, bara sunt förnuft. Radbandet som många använder är mer en symbol för sjungandet, inte en räknemetod. I vissa kulturer visar radbandet att vi är upptagna av bönen och då blir vi inte störda. I västerlandet är rosenkransen vanlig och får samma funktion om vi använder den.
Alla heliga skrifter innehåller berättelser och läror. Inga av dessa är nödvändiga för vårt sjungande av den stora medkänslans Namn. Visst kan vi se att nästan alla religioner handlar om detta mål, denna frälsning. Och vi kan se att de viktiga profeterna och inkarnationerna alla pekar i denna riktning. Det viktigaste för oss de dagar vi lever på jorden är att göra detsamma. Ta emot frälsningen i sjungandet av Namnet. Sen må det vara hur som helst med lärorna och diciplinerna. De som orkar kan syssla med dem.
Många uppfattar det som radikalt att be ständigt. Men det är den logiska formen för liv eftersom vi alla vill leva i lyckan och frälsningen hela tiden, inte endast som en paus i eländet. Vi vill inte vila ut från världens bekymmer en liten stund då och då utan vi vill vara i frälsningen ständigt. Därför är den kontinuerliga bönen det naturliga målet för vårt liv. Vi behöver sjunga Amitabha ständigt och medge vissa avbrott som inte kan hjälpas. De är inte så många som vi tror.
En del människor åker på retreat. Men vi vill förstås leva som om det hela tiden är retreat. Det betyder att vi inte pratar för mycket om annat och inte gör så mycket annat. Sunt förnuft. Vi sjunger Namnet och gör inte så mycket annat, bara det nödvändiga. Så kan vi leva, de flesta av oss. Vi behöver inte resa på semester eller resa för ro skull. Världen ser ungefär likadan ut var än vi är. Samma behov av lycka finns överallt. Vi kan vara på en plats med promenader runt den platsen. Vi lever i retreat kan vi säga. Det kostar också pengar att göra andra saker, att resa i bil eller med tåg och flyg. Det är en världslig och dyr affär att resa för nöjes skull. Det hör inte hemma i ett reatreat-liv.
Många tror att klosterliv är idealiskt för sjungandet av Namnet. Men ser vi efter upptäcker vi hektiska scheman för alla möjliga sorts kollektiva eller privata aktiviteter. Ett kloster ska skötas liksom allt annat. Det är inte så stor skillnad på att leva i en stad. Vi kan stanna där vi är och börja sjunga Namnet kontinuerligt. Efter hand förenklar vi tillvaron allt mer och mer.
Genom att vi kan sjunga Amitabha när som helst och var som helst, uppstår en sorts gränslöshet och enhet. Vi gör det inte till en doktrin om gränslöshet och enhet. Men i praktiken blir det sant att obegränsat liv och ljus är tillgängligt i det ständiga reciterandet av Namnet. Att leva är att säga Namnet och i detta finner vi skönhet och en medkänsla och sanning i en enda enhet. Allt blir ett i sjungandet av namnet. Vi vet inte vad det är eller vilka vi är eller hur vi är. Ödmjukt försöker vi bara vara i detta Enda.
När vi tänker på annat, på världsliga relationer och ting, uppstår nästan alltid spänningar, till och med i tankar på sådant som är gott och trevligt. Många glömmer att även de ok tankarna ger sådan spänning. Något är inte helt som det ska vara. Vi är i världen, inte i tilliten till Löftet.
När vi blir vana att sjunga eller säga Namnet är det som att dricka källvatten och äta näringsrika saker. Det vanliga världsliga medvetandet är mer som smutsigt vatten. Sjungandet är ett renande av detta vatten, en rensning som bara blir klarare med åren. Folk vänjer sig också vid att du inte längre deltar i det vanliga spelet i världen och har de vanliga bekymren i tankar och känslor hela tiden.
Att övertyga andra om det välbefinnande som finns i sjungandet av Namnet kan vara svårt, i världen har många intellektuella och vanemässiga problem med att göra något så enkelt hela tiden. Döende människor kan kanske lyssna och vilja delta. Trots detta vet vi med sunda förnuftet att många skulle må bättre och bli frälsta av detta. Amitabha är den stora djupa medkänslan med allt, det som räddar oss till evighetens glädje.
Vi vet inte hur det går till, denna rening och vi vet inte att vi själva blir moraliskt bättre människor, det vore bristande ödmjukhet att hävda något sådant, liksom att hävda att någon är mer upplyst än någon annan. Allt sådant hör till världen. I reciterandet eller sjungandet av Amitabhas namn är alla likvärdiga, ingen är förmer än någon annan. Det hör till världen att se någon som mer värdig än någon annan.
Nybörjare i sjungandet av Namnet får stora besvär med världsliga bekymmer som tränger in i sjungandet. Ha inga bekymmer, som Jesus säger i Nya Testamentet. Sjung eller meditera på Namnet istället, det heliga Namnet, vilket det än är i din egen kultur eller tradition.
Två premisser för sjungandet
Att leva i Amitabha är enkelt, men två förutsättningar måste nästan finnas hos oss. Den första är att det högsta värdet för oss är verklig medkänsla, verklig kärlek till allt som lever och lider. Om vi inte sätter detta som högsta värde är det svårt att låta Amitabhas kraft och dynamik ta plats i oss och bli direkt verklighet för oss.
Det andra är en verklighetsuppfattning där vi medger att medkänsla är något verkligt, något som vi kan förverkliga och leva med från stund till stund i vårt liv. Och att denna medkänsla är detsamma som verklig lycka. Om vi tror att lycka inte är något som kan förverkligas eller ens bör eftersträvas, är det svårt att låta den sällsamma lycka ta plats i oss som Amitabha ger.
Bara det att se ett högsta värde i den stora medkänslan och anta en verklighet där denna medkänsla kan förverkligas i oss och innebär den djupaste lycka för oss, är att bereda marken för sjungandet av Amitabhas namn. Då blir sjungandet eller reciterandet ett väckande av denna verklighet i oss. Men även om ni har svårt att se ett högsta värde mer än kanske lite teoretiskt så händer något i sjungandet av Amitabha. Det är en erfarenhet och det är denna erfarenhet alltihop handlar om.
Så för den som inte tänker i termer av Gud eller Jesus Kristus är det denna direkta erfarenhet av den stora medkänslan, den stora kärleken till alla lidande levande varelser som är det centrala. Erfarenheten av medkänsla blir alltid detsamma som erfarenheten av lyckan. Många undviker att tänka på personlig lycka, det ter sig egoistiskt. Men i Amitabhas namn ligger en infinit medkänsla med allt finit, en evig kärlek till allt som är begränsat och smärtsamt. Så ni får del av denna verkliga erfarenhet vare sig ni tror på Gud eller inte.
Att befinna sig i denna medkänsla/lycka är det naturliga tillståndet för oss. Det är det som skildras i myten om Edens lustgård. Men därför är det inte vanligt. Tvärtom är oro och sorg mycket vanligare bland människor är medkänsla/lycka. Det mesta många når är en sorts frid där ingenting starkt händer under en kort tidsperiod. Alltså en negativ frid. Frånvaron av starka irriterande och plågsamma stimuli blir den enda frid många känner.
Den frid som ligger i sjungandet av Amitabhas namn är en annan sorts frid. Det är en aktiv medkänsla med alla som har det svårt. Vi kan tänka att inom hundra meters radie från oss finns alltid människor som har ångest, oro, smärta, besvikelse, sorg och andra former av lidande. De finns alltid nära oss de som har ett elände jämfört med oss själva. Min gamla lärare Ingemar Hedenius skrev en gång om att tanken på alla de som har det värre inte är en tröstande tanke av egoistiska skäl men en tanke som kan göra oss lyckliga genom medkänsla. Han varnade samtidigt för att tänka allt för mycket på lidandet i världen, det kommer lätt att dominera oss.
Den sorts lycka som varandet i Amitabha ger oss handlar mer om en direkt erfarenhet av medkänsla för allt som lever och lider. Den är inte begränsad till mig eller till oss-gruppen. Den är oändlig i sin rymd samtidigt som den motiverar till specifika handlingar för att hjälpa andra. Men ni vet vad som händer om ni ringer på hos grannen och frågar om du kan trösta eller hjälpa för något. Det sannolika svaret är klart avvisande eller direkt misstanke om orena motiv. Vi har ännu inte på länge ett samhälle där detta kan ske allmänt. Så sent utvecklade är vi som samhälle. I små byar kan det ske, där alla känner alla. I små religiösa kommuniteter kan det ske, där ingår det i livet. I familjer kan det ske, men långt ifrån alltid det behövs.
När vi sjunger kan vi alltid ha frågan: vem sjunger? levande för oss. Svaret är förstås att ingen sjunger, det är Amitabha själv som vill medkänslans verklighet och till det behövs inga fiktiva "jag". Den kände Ming-läraren Zhuhong sa alltid att rätt medvetande om Amitabha endast finns när frågan "vem åkallar Amitabha?" ställs av den som sjunger. Den som är kvar i ett begärande "jag" kommer alltid att bli besviken på sägandet av Namnet.
Det andra är en verklighetsuppfattning där vi medger att medkänsla är något verkligt, något som vi kan förverkliga och leva med från stund till stund i vårt liv. Och att denna medkänsla är detsamma som verklig lycka. Om vi tror att lycka inte är något som kan förverkligas eller ens bör eftersträvas, är det svårt att låta den sällsamma lycka ta plats i oss som Amitabha ger.
Bara det att se ett högsta värde i den stora medkänslan och anta en verklighet där denna medkänsla kan förverkligas i oss och innebär den djupaste lycka för oss, är att bereda marken för sjungandet av Amitabhas namn. Då blir sjungandet eller reciterandet ett väckande av denna verklighet i oss. Men även om ni har svårt att se ett högsta värde mer än kanske lite teoretiskt så händer något i sjungandet av Amitabha. Det är en erfarenhet och det är denna erfarenhet alltihop handlar om.
Så för den som inte tänker i termer av Gud eller Jesus Kristus är det denna direkta erfarenhet av den stora medkänslan, den stora kärleken till alla lidande levande varelser som är det centrala. Erfarenheten av medkänsla blir alltid detsamma som erfarenheten av lyckan. Många undviker att tänka på personlig lycka, det ter sig egoistiskt. Men i Amitabhas namn ligger en infinit medkänsla med allt finit, en evig kärlek till allt som är begränsat och smärtsamt. Så ni får del av denna verkliga erfarenhet vare sig ni tror på Gud eller inte.
Att befinna sig i denna medkänsla/lycka är det naturliga tillståndet för oss. Det är det som skildras i myten om Edens lustgård. Men därför är det inte vanligt. Tvärtom är oro och sorg mycket vanligare bland människor är medkänsla/lycka. Det mesta många når är en sorts frid där ingenting starkt händer under en kort tidsperiod. Alltså en negativ frid. Frånvaron av starka irriterande och plågsamma stimuli blir den enda frid många känner.
Den frid som ligger i sjungandet av Amitabhas namn är en annan sorts frid. Det är en aktiv medkänsla med alla som har det svårt. Vi kan tänka att inom hundra meters radie från oss finns alltid människor som har ångest, oro, smärta, besvikelse, sorg och andra former av lidande. De finns alltid nära oss de som har ett elände jämfört med oss själva. Min gamla lärare Ingemar Hedenius skrev en gång om att tanken på alla de som har det värre inte är en tröstande tanke av egoistiska skäl men en tanke som kan göra oss lyckliga genom medkänsla. Han varnade samtidigt för att tänka allt för mycket på lidandet i världen, det kommer lätt att dominera oss.
Den sorts lycka som varandet i Amitabha ger oss handlar mer om en direkt erfarenhet av medkänsla för allt som lever och lider. Den är inte begränsad till mig eller till oss-gruppen. Den är oändlig i sin rymd samtidigt som den motiverar till specifika handlingar för att hjälpa andra. Men ni vet vad som händer om ni ringer på hos grannen och frågar om du kan trösta eller hjälpa för något. Det sannolika svaret är klart avvisande eller direkt misstanke om orena motiv. Vi har ännu inte på länge ett samhälle där detta kan ske allmänt. Så sent utvecklade är vi som samhälle. I små byar kan det ske, där alla känner alla. I små religiösa kommuniteter kan det ske, där ingår det i livet. I familjer kan det ske, men långt ifrån alltid det behövs.
När vi sjunger kan vi alltid ha frågan: vem sjunger? levande för oss. Svaret är förstås att ingen sjunger, det är Amitabha själv som vill medkänslans verklighet och till det behövs inga fiktiva "jag". Den kände Ming-läraren Zhuhong sa alltid att rätt medvetande om Amitabha endast finns när frågan "vem åkallar Amitabha?" ställs av den som sjunger. Den som är kvar i ett begärande "jag" kommer alltid att bli besviken på sägandet av Namnet.
Alla traditioners Löfte
När jag första gången som kristen kom till Indien och upptäckte Amitabha tänkte jag: det är inte sant ! Det måste vara kristna munkar i Indien som maskerat sig som buddhister ! Det här är ju hjärtat i vad Jesus gör och vad Han uppstår för ! Detta är ju hjärtat hos Fadern, den allförbarmande, den som lovar sitt Rike åt sina barn. Kanske var det under Asokas tid då buddhismen fick ännu finnas i Indien?
Eller så var det den Endes sätt att i denna kultur bereda väg för Kristus, sin Son, världens Frälsare. Det spelar egentligen ingen roll - det är Medkänslans kraft och Löftets kraft som äger rum i vilket fall ! Och varför inte använda vilken tradition som helst för detta Löfte och denna Medkänsla? Att dag för dag och timme för timme säga Namnet i medkänsla med alla ting och alla varelser, i synnerhet de som är ondast och eländigast ! Att inte motstå det onda utan ge varje varelse medkänsla, vara i denna medkänslans kontemplativa form.
Ett annat pespektiv är teocentriskt kontra centrerat på löfte och medkänsla. Jesus var inte teocentrisk, han praktiserade medkänsla och kärlek och helande i första hand. När det behövde förklaras och omtalas kom han bruk av liknelser in, där Fadern metaforiskt skildras. Amitabha är inte gud eller en teocentrisk verklighet utan just löfte och medkänsla, löfte om frälsning och medkänsla som energi under jordelivets alla faser. Även där tänkte jag när jag läste om Amitabha: kristna präster och munkar måste varit här och blivit buddhister för frälsningens skull ! Det behöver inte vara så rent historiskt, men så nära hör de båda traditionernas löfte och kärlek samman.
Här kommer också ett svar in på frågan : hur ska vi leva? Ska vi praktisera eller tillbe? I många indiska traditioner blev betoningen på att tillbe och vara i adoration inför Bhagavan, likaså i kristna traditioner, där bön och ensam kontemplation blev centrala former av tillbedjan. Amidha betonar medkänslan som praktisk och dagligt liv. Men likaså gjorde Jesus. Han tillbad genom att hela andra, visa medkänsla med alla eländiga och utstötta, alla som var onda och bedrövliga. De i synnerhet fick ta emot hans stora kärlek och medkänsla. Att inte motstå det onda utan ha medkänsla var centralt för Honom. Praktik snarare än tillbedjan var hans medkännande väg.
Eller så var det den Endes sätt att i denna kultur bereda väg för Kristus, sin Son, världens Frälsare. Det spelar egentligen ingen roll - det är Medkänslans kraft och Löftets kraft som äger rum i vilket fall ! Och varför inte använda vilken tradition som helst för detta Löfte och denna Medkänsla? Att dag för dag och timme för timme säga Namnet i medkänsla med alla ting och alla varelser, i synnerhet de som är ondast och eländigast ! Att inte motstå det onda utan ge varje varelse medkänsla, vara i denna medkänslans kontemplativa form.
Ett annat pespektiv är teocentriskt kontra centrerat på löfte och medkänsla. Jesus var inte teocentrisk, han praktiserade medkänsla och kärlek och helande i första hand. När det behövde förklaras och omtalas kom han bruk av liknelser in, där Fadern metaforiskt skildras. Amitabha är inte gud eller en teocentrisk verklighet utan just löfte och medkänsla, löfte om frälsning och medkänsla som energi under jordelivets alla faser. Även där tänkte jag när jag läste om Amitabha: kristna präster och munkar måste varit här och blivit buddhister för frälsningens skull ! Det behöver inte vara så rent historiskt, men så nära hör de båda traditionernas löfte och kärlek samman.
Här kommer också ett svar in på frågan : hur ska vi leva? Ska vi praktisera eller tillbe? I många indiska traditioner blev betoningen på att tillbe och vara i adoration inför Bhagavan, likaså i kristna traditioner, där bön och ensam kontemplation blev centrala former av tillbedjan. Amidha betonar medkänslan som praktisk och dagligt liv. Men likaså gjorde Jesus. Han tillbad genom att hela andra, visa medkänsla med alla eländiga och utstötta, alla som var onda och bedrövliga. De i synnerhet fick ta emot hans stora kärlek och medkänsla. Att inte motstå det onda utan ha medkänsla var centralt för Honom. Praktik snarare än tillbedjan var hans medkännande väg.
Medkänslan
Liksom nästan alla föremål du har omkring dig är andliga genom att de leder till medkänslan med alla som varit med i ansträngningen för att tillverka dem, är även alla handlingar som begås varje dag naturliga föremål för samma medkänsla. Om du slår på nyheterna på teve så är det först alla de människor som arbetar för att ge dig nyheter bekvämt hemma i soffan. De vet det kanske inte med de anstränger sig för din skulle och vi bör ge medkänsla tillbaka.
Men även alla människor som skildras i nyheterna narrativ är värda vår medkänsla. Faktum är att de människor som mest är värda medkänsla ofta tas fram just i nyhetssändningar - de som blivit utsatta för olyckor och brott och de som utfört brotten. De kriminnella och olagliga, de som fallit mest offer för girighet och hat, är de levande varelser som mest behöver medkänsla. För dig som tar del av nyheterna om dessa brott är det inte faktakunskap utan medkänsla som är det verkliga innehållet i berättelserna och bilderna som följer med dem.
Det finns alltså ingen "värld" utanför medkänslan, en värld neutral till Amitabha. Vi går till hjärtat hos Gud hela tiden, inte till Gud som varelse i största allmänhet. Det är inte en existens hos Gud eller en historisk självframställd verklighet vi är intresserade av, inte ens Buddha Amitabhas existens. Att älska sin nästa är för oss Medkänslan, det som sker i Guds hjärta, själva den gudomliga medkänslan med allt skapat. Vi behöver inte den konventionella tron på Gud utan vi utövar medkänsla som är Amitabhas väsen. Vi kan säga att Gud alltid är Amitabha i sitt älskande och medkännande hjärta.
Att alltså praktisera denna kontemplativa medkänsla med allt du ser och hör är en praktik som vänder det gudomliga till alla händelser, alla människor, alla skeenden runt omkring oss som så lätt avfärdas som oväsentliga i kontrast till våra egna självupptagna begär och kunskaper. Även våra egna religiösa begär och insikter överger vi här till förmån för direkt medkänsla med allt och alla. Amitabha är just denna kraft, den som Gud har i sitt hjärta.
När någon utövar sin religion och väljer bort medkänsla med allt som lever och lider, blir det en privat religion som inte direkt anknyter till allting annat. När vi säger Namo Amitabha ! är det för att knyta an till alla händelser och alla handlingar som sker just nu och kan ses i den energi av medkänsla som väcks när vi säger Namo Amitabha ! Vi tror inte på något annat utan på själva den Medkänsla som är aktiv som Amitabha och finns i våra hjärtan genom att vi omfattas av den, ja omfamnas av den varje sekund.
Det är en tvåsidig medkänsla, Amitabhas medkänsla med oss genom sitt löfte och vår medkänsa med allt i världen, ja i kosmos.
Men även alla människor som skildras i nyheterna narrativ är värda vår medkänsla. Faktum är att de människor som mest är värda medkänsla ofta tas fram just i nyhetssändningar - de som blivit utsatta för olyckor och brott och de som utfört brotten. De kriminnella och olagliga, de som fallit mest offer för girighet och hat, är de levande varelser som mest behöver medkänsla. För dig som tar del av nyheterna om dessa brott är det inte faktakunskap utan medkänsla som är det verkliga innehållet i berättelserna och bilderna som följer med dem.
Det finns alltså ingen "värld" utanför medkänslan, en värld neutral till Amitabha. Vi går till hjärtat hos Gud hela tiden, inte till Gud som varelse i största allmänhet. Det är inte en existens hos Gud eller en historisk självframställd verklighet vi är intresserade av, inte ens Buddha Amitabhas existens. Att älska sin nästa är för oss Medkänslan, det som sker i Guds hjärta, själva den gudomliga medkänslan med allt skapat. Vi behöver inte den konventionella tron på Gud utan vi utövar medkänsla som är Amitabhas väsen. Vi kan säga att Gud alltid är Amitabha i sitt älskande och medkännande hjärta.
Att alltså praktisera denna kontemplativa medkänsla med allt du ser och hör är en praktik som vänder det gudomliga till alla händelser, alla människor, alla skeenden runt omkring oss som så lätt avfärdas som oväsentliga i kontrast till våra egna självupptagna begär och kunskaper. Även våra egna religiösa begär och insikter överger vi här till förmån för direkt medkänsla med allt och alla. Amitabha är just denna kraft, den som Gud har i sitt hjärta.
När någon utövar sin religion och väljer bort medkänsla med allt som lever och lider, blir det en privat religion som inte direkt anknyter till allting annat. När vi säger Namo Amitabha ! är det för att knyta an till alla händelser och alla handlingar som sker just nu och kan ses i den energi av medkänsla som väcks när vi säger Namo Amitabha ! Vi tror inte på något annat utan på själva den Medkänsla som är aktiv som Amitabha och finns i våra hjärtan genom att vi omfattas av den, ja omfamnas av den varje sekund.
Det är en tvåsidig medkänsla, Amitabhas medkänsla med oss genom sitt löfte och vår medkänsa med allt i världen, ja i kosmos.
Medmänniskor och Medkänsla
Nästan alla ting vi har runt omkring oss innebär något andligt. Minsta sak innebär en stort antal arbetstimmar av många olika människor för att denna sak ska kunna finnas tillhands för dig. Det är en ekonomisk fråga eller en tillverkningsfråga utan en andlig praktik. När du sätter dig i bilen och åker till arbetet kan du rikta din medkänsla till alla de som deltagit i produktionen av de tusentals delar din bil består av. Många har arbetat för låga löner och blivit trötta på långa arbetspass för minsta detalj i din bil. Det är inte ens din bil ! Bara för att du betalar en summa pengar ändrar inte detta det andliga faktum att du sitter bra i en bil på grund av dina medmänniskors arbete, människors hjälp till varandra.
Denna hjälp är Amitabhas medkänsla. Verkligheten är Amitabhas medkänsla och du kan se den i nästan varje föremål i ditt hem - huset och alla material som använts vid byggandet, möblerna och alla deras olika material, all teknologi du använder - överallt ligger oändliga arbetstimmar bakom, timmar av tänkande, uppfinnande och förståelse av naturen och dess råvaror. En oöverskådlig mängd insatser har gjorts av andra människor, många av dem nu insomnade och födda i det Rena Landet.
Detta är trivialt för de som inte vaknat upp, de lever i föreställningen att det är givet och inget att begrunda. De lever i en dröm om vikten av sig själv och sin egen kraft. De kanske skapar ting för andra men glömmer sin medkänsla för de som gjort skapande möjligt. Vi kan alltid börja med våra föräldrar. Trots alla deras brister som eländiga lidelsefulla människor, har de brytt sig om oss, gett oss mat och kläder, skapat ett hem för oss. Detta faktum är oerhört viktigt för medkänsla av våra närmaste medmänniskor, föräldrarna, familjen. Vad som än hänt senare i livet kan vi alltid rikta vår kontemplativa medkänsla till våra föräldrar, vörda tanken på dem. Därefter kan vi utsträcka tanken till alla föräldrar för alla andra. En enorm mängd dagar av omvårdnad, kärlek, vilja till godhet och trogen tjänst för att låta barnen växa upp under goda förhållanden.
Efter föräldrarna kommer alla andra som hjälpt oss, lärare, sjukhuspersonal, vänner, arbetskamrater, chefer, kanske polis och domstolsanställda, kanske olika myndigheters personal. Hela samhället består av sådana tjänster som i Amitabhas ljus inte är något annat än hjälp och kärlek. Att referera till våra medmänniskor på det sättet är att vara i Amitabhas tro, det är tilliten som ytterst handlar om födelsen i det Rena Landet. Men redan innan föräldrar och vänner kommer kroppen, denna kropp som så troget kämpar på att vara frisk och som ger oss ett oräkneligt antal timmar och dagar på jorden av välbefinnande, skönhet, godhet, behag och njutning. Kroppen är en gåva från Gud som vi säger i den kristna traditionen. Vår tacksamhet för denna gåva är en kontemplativ dimension i sig själv. Föräldrarna lät denna kropp komma till liv och tog hand om den, men i sig är den en gåva som vi endast kan tacka för och ta hand om i tacksamhet. Denna praktik och tillit glömmer många människor av i olika former av missbruk: stress, extremt utnyttjande, drogmissbruk, prostitution av olika slag.
Kroppen, föräldrarna, vännerna, alla människor som hjälper oss, alla föremål, naturen i sig själv -- allt detta bildar en plattform för uppmärksamhet. I centrum för detta erkännande av alltings samhörighet och alltings medkänsla, ligger förtroendet för Löftet om Födelse. Men de är också det mest realistiska sättet att leva och det skapar frid när tillräckligt många har denna plattform att leva på. Liv är OS - obeständigt och samhörigt - och därför är tacksamhetens etik den allra bästa för människan. Att verkligen se hur beroende vi är av alla andra människor idoga arbetande för vår skull, blir en förberedelse till den stora medkänslan.
Som Mathieu Ricard säger, blir vi också lyckligare av denna uppmärksamhet på vad som givit oss vår vardag. Även Catharina Broomé hade för många år sedan en morgonandakt där hon identifierade lycka med tacksamhet. I alla goda religiösa traditioner finns medvetenheten om andras hjälp och vilja till vårt bästa. Gensvaret är vår medkänsla och tacksamhet. Därigenom uppstår den bästa formen av lycka för människan.
Denna hjälp är Amitabhas medkänsla. Verkligheten är Amitabhas medkänsla och du kan se den i nästan varje föremål i ditt hem - huset och alla material som använts vid byggandet, möblerna och alla deras olika material, all teknologi du använder - överallt ligger oändliga arbetstimmar bakom, timmar av tänkande, uppfinnande och förståelse av naturen och dess råvaror. En oöverskådlig mängd insatser har gjorts av andra människor, många av dem nu insomnade och födda i det Rena Landet.
Detta är trivialt för de som inte vaknat upp, de lever i föreställningen att det är givet och inget att begrunda. De lever i en dröm om vikten av sig själv och sin egen kraft. De kanske skapar ting för andra men glömmer sin medkänsla för de som gjort skapande möjligt. Vi kan alltid börja med våra föräldrar. Trots alla deras brister som eländiga lidelsefulla människor, har de brytt sig om oss, gett oss mat och kläder, skapat ett hem för oss. Detta faktum är oerhört viktigt för medkänsla av våra närmaste medmänniskor, föräldrarna, familjen. Vad som än hänt senare i livet kan vi alltid rikta vår kontemplativa medkänsla till våra föräldrar, vörda tanken på dem. Därefter kan vi utsträcka tanken till alla föräldrar för alla andra. En enorm mängd dagar av omvårdnad, kärlek, vilja till godhet och trogen tjänst för att låta barnen växa upp under goda förhållanden.
Efter föräldrarna kommer alla andra som hjälpt oss, lärare, sjukhuspersonal, vänner, arbetskamrater, chefer, kanske polis och domstolsanställda, kanske olika myndigheters personal. Hela samhället består av sådana tjänster som i Amitabhas ljus inte är något annat än hjälp och kärlek. Att referera till våra medmänniskor på det sättet är att vara i Amitabhas tro, det är tilliten som ytterst handlar om födelsen i det Rena Landet. Men redan innan föräldrar och vänner kommer kroppen, denna kropp som så troget kämpar på att vara frisk och som ger oss ett oräkneligt antal timmar och dagar på jorden av välbefinnande, skönhet, godhet, behag och njutning. Kroppen är en gåva från Gud som vi säger i den kristna traditionen. Vår tacksamhet för denna gåva är en kontemplativ dimension i sig själv. Föräldrarna lät denna kropp komma till liv och tog hand om den, men i sig är den en gåva som vi endast kan tacka för och ta hand om i tacksamhet. Denna praktik och tillit glömmer många människor av i olika former av missbruk: stress, extremt utnyttjande, drogmissbruk, prostitution av olika slag.
Kroppen, föräldrarna, vännerna, alla människor som hjälper oss, alla föremål, naturen i sig själv -- allt detta bildar en plattform för uppmärksamhet. I centrum för detta erkännande av alltings samhörighet och alltings medkänsla, ligger förtroendet för Löftet om Födelse. Men de är också det mest realistiska sättet att leva och det skapar frid när tillräckligt många har denna plattform att leva på. Liv är OS - obeständigt och samhörigt - och därför är tacksamhetens etik den allra bästa för människan. Att verkligen se hur beroende vi är av alla andra människor idoga arbetande för vår skull, blir en förberedelse till den stora medkänslan.
Som Mathieu Ricard säger, blir vi också lyckligare av denna uppmärksamhet på vad som givit oss vår vardag. Även Catharina Broomé hade för många år sedan en morgonandakt där hon identifierade lycka med tacksamhet. I alla goda religiösa traditioner finns medvetenheten om andras hjälp och vilja till vårt bästa. Gensvaret är vår medkänsla och tacksamhet. Därigenom uppstår den bästa formen av lycka för människan.
Gud och gudarna
För den som undrar hur Amitabha förhåller sig till andra teistiska religioner kan det vara värt att höra hur Rennyo tänker sig det hela. Hans skriver i ett brev 1474: "Vad gudarna beträffar: därför att Buddha sörjde över att varelser som inte trodde på Buddhas lära hamnar i helvetet, tog han tillfälligt gudaskepnad för att till varje pris frälsa dem."
Vi kan tänka på all verklighet som En. Denna verklighet är en ocean av medkänsla som lovar alla levande varelser födelse i det Rena Landet. För många kulturer kommer detta löfte genom gudar eller den enda Guden, den som Jesus kallar Fadern. Även i sin trefaldighet är detta en Enda Gud, vår Fader. Amitabha tar många former och vi måste finna visdomen att acceptera detta för alla levande varelsers skull. Det är den stora medkänslans och kärlekens väg.
På ett charmigt sätt försöker Rennyo också integrera alla andra traditioner inom buddhismen när han skriver: "Övriga buddhor och bodhisattvor representerar ett andra jag av Amitabha, vilket vill säga att han är den store mahatman (högste läraren) och huvudbuddhan till alla buddhor på alla platser. Om man därför förlitar sig på Amitabha, förlitar man sig samtidigt på alla övriga buddhor och bodhisattvor. Samtliga buddhor och bodhisattvor inkluderas alltså i en enda, Amitabha."
För oss i Sverige räcker det att veta och tro att alla teismer, alla verkliga frälsningsläror förenas i den stora tilliten till Amidhas löfte om födsel i det Rena Landet. Det finns inga motsättningar eller motsägelser i denna tillit och denna förlitan på Löftet.
Vi kan tänka på all verklighet som En. Denna verklighet är en ocean av medkänsla som lovar alla levande varelser födelse i det Rena Landet. För många kulturer kommer detta löfte genom gudar eller den enda Guden, den som Jesus kallar Fadern. Även i sin trefaldighet är detta en Enda Gud, vår Fader. Amitabha tar många former och vi måste finna visdomen att acceptera detta för alla levande varelsers skull. Det är den stora medkänslans och kärlekens väg.
På ett charmigt sätt försöker Rennyo också integrera alla andra traditioner inom buddhismen när han skriver: "Övriga buddhor och bodhisattvor representerar ett andra jag av Amitabha, vilket vill säga att han är den store mahatman (högste läraren) och huvudbuddhan till alla buddhor på alla platser. Om man därför förlitar sig på Amitabha, förlitar man sig samtidigt på alla övriga buddhor och bodhisattvor. Samtliga buddhor och bodhisattvor inkluderas alltså i en enda, Amitabha."
För oss i Sverige räcker det att veta och tro att alla teismer, alla verkliga frälsningsläror förenas i den stora tilliten till Amidhas löfte om födsel i det Rena Landet. Det finns inga motsättningar eller motsägelser i denna tillit och denna förlitan på Löftet.
Hela världen och all rymd är Detta Namn
Hur underbart är det inte!
Hela världen och all rymd i universum är Amitabha!
Och jag är mitt i det !
Då sjunger jag "Namu-amitabha!"
Hör: det finns ett Rent Land
Den enkla lyckogörande läran är att det finns ett Rent Land och ett Löfte att födas där.
Att en lära skulle kunna vara lyckogörande tror inte många. Men om du lyssnar till den ena meningen ovan, kan du direkt erfara en form av sanning inom dig, en sanning som är samtidig med lycka. Du är född genom löftet.
Så otroligt enkel är läran och tron. Lyssnande är tron. Inte att du tror på logiken i några påståenden. Inte att du har historiska belägg för påståenden om något som har hänt. Nej, du engagerar inga sådana fakulteter i ditt tänkande. Du har ingen egen aktivitet igång som ska leda till ett andligt mål för dig. Allt det är fåfänglighet och rör sig endast kring ett fiktivt centrum för upplevelser och erfarenheter. Istället är vi som Paulus skriver: "Men vi, kära bröder, är löftets barn..." (Gal. 4:28)
Bara denna enkla lära och tro:
Det finns ett Rent Land och ett Löfte att födas där.
Att en lära skulle kunna vara lyckogörande tror inte många. Men om du lyssnar till den ena meningen ovan, kan du direkt erfara en form av sanning inom dig, en sanning som är samtidig med lycka. Du är född genom löftet.
Så otroligt enkel är läran och tron. Lyssnande är tron. Inte att du tror på logiken i några påståenden. Inte att du har historiska belägg för påståenden om något som har hänt. Nej, du engagerar inga sådana fakulteter i ditt tänkande. Du har ingen egen aktivitet igång som ska leda till ett andligt mål för dig. Allt det är fåfänglighet och rör sig endast kring ett fiktivt centrum för upplevelser och erfarenheter. Istället är vi som Paulus skriver: "Men vi, kära bröder, är löftets barn..." (Gal. 4:28)
Bara denna enkla lära och tro:
Det finns ett Rent Land och ett Löfte att födas där.
OS - obeständighet och samberoende
Vi kan säga att den filosofiska grunden till lyckan i Amitabha är dessa två: obeständighet och samberoende. Båda gäller tillvaron i sin helhet, alltifrån kemi och biologi till samhällsliv och familjeliv och individens eget liv. Det är bra att leva så att vi ser båda som vitala och dynamiska egenskaper i allt vi ser och hör. Kort sagt livet i sin helhet, sin universella form.
Obeständighet ser vi i alla organismer som föds, lever och dör. Vi själva har fötts, vi lever och vi ska dö. För många är detta ett ledsamt faktum, ja vissa religioner anser det vara ett fel, ett ont, ett misstag. Men vi ser det som något som bara är sådant det är. Vi föds, vi lever och dör. Det är obeständigheten. Den kan vi se i växter, mineraler, fysiska skeenden i unversum, i våra tankar och känslor, i våra familjebildningar och i alla prestationer vi utför i världen. Allt tar slut som har en början, allt byggt rasar, allt skapat slits ut.
Att praktisera Amitabhabuddhism är att vara vaken för obeständigheten, inte undvika den. Nej, omfamna den varhelst den dyker upp framför oss. Medkänsla med allt som föds, lever, lider, och slutligen dör är vår praktik. Det är en sorts kärlek till allt som sker. Men det är en kärlek som bygger på att erkänna och öppet acceptera obeständigheten. Denna insikt finns i alla traditioner - se bara Predikaren i Gamla Testamentet. Men likväl undviker många att erkänna denna sanning i praktiken. Man tänker omedvetet att vi själva inte dör, att våra egna prestationer i världen inte försvinner.
Amidhabuddhismen drar en slutsats av denna insikt i obeständigheten - nämligen att allt är dyrbart och viktigt som sker. Alla fenomen är sköra, sker bara en gång. På japanska säger man "ichi go, ichi ei" - denna enda gång, detta enda möte. Allt som lever är värt att respektera, känna medkänsla inför, tas vara på, ges omsorg. Ingenting kan tillåtas förfaras eller nedvärderas. Alla händelser bör få medkänsla just därför att de snart försvinner, dör bort, glöms, vittrar bort, förgås och upphör finnas. Varje steg vi tar försvinner för att aldrig ske igen.
Den andra grundstenen är samberoendet. Alla ting samberor av varandra. Det sker på alla nivåer, liksom obeständigheten. Vi måste ha mat för att överleva varje dag. Vi får maten från butiken. Butiken får den från grossisterna. Grossisterna får den från producenterna, bönderna och odlarna ute på landsbygden. Odlarna och djurhållarna får det från jorden och de är beroende av maskiner för att utföra arbetet. Maskinerna får de från försäljarna av maskiner som får dem från tillverkarna av maskiner, som får delarna från stålverk och verktygsindustrin som från materialet från gruvorna. Gruvorna är beroende av malmen i bergen. I långa kedjor som nästan ter sig oändliga kan vi rekonstruera samberoendet bara för maten vi äter varje dag.
Men samma sak gäller allt levande - det är samberoende av allt annat i naturen. En skada på en biotop i naturen skadar andra biotoper. En utrotning av en art kan få betydelse för andra arter och för hela ekosystem. Ständigt upptäcker vi nya samband mellan delar i ekosystem och vi måste tänka på "hållbar utveckling" i alla nivåer av liv på jorden - något som gammalt sunt förnuft alltid tänkt på och som bl a Amitabhabuddhismen betonat flera hundra år före Kr.
Insikten om detta samberoende varje dag för oss och alla varelser, leder till en slutsats - att omsorg och medkänsla behöver prägla varje hantering av produktion, prestation, ingrepp i naturen, beteende i sociala sammanhang, behandling av den egna kroppen och andras kroppar. Allt vi ser runt omkring oss är handlingar, upplevelser, föremål, rörelser som bildar en stor väv av samberoende faktorer. Vi praktiserar medkänsla med allt detta i vår tillit till Amitabha.
Dessa är de två grundstenarna - OS. Vi kan tänka på sommar-OS och vinter-OS för att komma ihåg dem. På denna grund vänder vi oss sedan till Amitabha som medkänslans ocean och det obegränsade ljuset och livet på vilket vi litar helt och fullt. Utan grunden OS blir det lätt en alltför specialiserad tro på Amitabha, ungefär som en separat gud. Vi vill omfatta allt i vår tillit, inte en specialfunktion i universum. Det är i Amitabhas stora omsorg allt lever och rör sig.
Medkänslans kraft
Människor drivs av passioner och ingen av oss är säskilt god. Är vi ärliga så ser vi att vi ofta är trevliga och korrekta. Men särskilt god är nästan ingen av oss. Därför innebär Amitabha en möjlighet till en räddning av oss. Genom att ständigt säga Amitabhas namn i vilja till medkänsla med alla som lider, får vår existens en mening som den inte har i sig själv, eftersom lidelser och passioner gör den eländig.
Många former av andlighet antar felaktigt att vi är mer gudomliga eller ängla lika än vi verkligen är. Vi skapar gärna religiösa fiktioner om oss själva. Också det är typiskt för vår belägenhet och uttryk för olika former av lidelser.
Då är det enklare och mer rejält att se det som det är och vända sig till Namnet för att meditera över den stora medkänslan. Vi kan försöka önska de som lider denna medkänsla och handla däreftr. Vi kan betrakta medkänslan som den väsentligaste kraften för oss. Vi kan tillbe den gudomliga Oceanen av medkänsla.
Vi märker då snart att en annan sorts lycka eller balans infinner sig. När vi önskar andra gott balanseras våra lidelser och det blir mindre intressant om vi får vår tillfredsställelse i det konsumtionsliv som vi alla lever i. De varor och tjänster som vi girigt eftersträvar kan vi önska åt andra som behöver dem mer än vi. Vi kan be Amitabha om att skänka alla behövande det som kan minska deras lidande.
Många former av andlighet antar felaktigt att vi är mer gudomliga eller ängla lika än vi verkligen är. Vi skapar gärna religiösa fiktioner om oss själva. Också det är typiskt för vår belägenhet och uttryk för olika former av lidelser.
Då är det enklare och mer rejält att se det som det är och vända sig till Namnet för att meditera över den stora medkänslan. Vi kan försöka önska de som lider denna medkänsla och handla däreftr. Vi kan betrakta medkänslan som den väsentligaste kraften för oss. Vi kan tillbe den gudomliga Oceanen av medkänsla.
Vi märker då snart att en annan sorts lycka eller balans infinner sig. När vi önskar andra gott balanseras våra lidelser och det blir mindre intressant om vi får vår tillfredsställelse i det konsumtionsliv som vi alla lever i. De varor och tjänster som vi girigt eftersträvar kan vi önska åt andra som behöver dem mer än vi. Vi kan be Amitabha om att skänka alla behövande det som kan minska deras lidande.
Tillitens sinne
Rätt tillit till Amitabha är att just jag är centrum för hela universums oändliga Medkänsla.
Det kan verka egoistiskt men det är inte egot som längre är i centrum utan Amitabhas gränslösa ljus och liv som fokuseras i mitt liv. Om inte det sker blir det bara en teori eller en filosofi om medkänslan. Det blir alltså sant att just detta liv överväldigas av oceanen av medkänsla, just denna kropp, detta sinne, denna själ.
Här finns inga villkor då centrum är fullt av det oerhörda ljuset från Amitabha, denna allförbarmande kärlek som är Amitabhas strålande medkänsla med alla levande varelser.
Det kan verka egoistiskt men det är inte egot som längre är i centrum utan Amitabhas gränslösa ljus och liv som fokuseras i mitt liv. Om inte det sker blir det bara en teori eller en filosofi om medkänslan. Det blir alltså sant att just detta liv överväldigas av oceanen av medkänsla, just denna kropp, detta sinne, denna själ.
Här finns inga villkor då centrum är fullt av det oerhörda ljuset från Amitabha, denna allförbarmande kärlek som är Amitabhas strålande medkänsla med alla levande varelser.
Grunder
Grunden för medvetande om Amitabha är några enkla principer dom alla människor kan förstå. Men över alla levande varelser skiner Amitabhas gränslösa ljus, det ljus som är obegränsat liv, en ocean av medkänsla.
Teman som är viktiga som grundsanningar:
1 Alla levande varelsers tillstånd - tokiga passioner
2 Längtan inom alla till Det Rena Landet, Sukhavati eller Himmelriket
3 Åkallandet av Amitabhas namn
4 Den sociala egalitära situationen inför Amitabhas löfte åt alla oavsett förtjänst
1 Alla levande varelsers tillstånd - tokiga passioner
I universum finns ett oräkneligt antal levande varelser. Inte bara människor, djur, växter, demoner, änglar. Vi behöver inte bevisa deras existens. Men tilliten till Amitabha bygger på det ständiga ihågkommandet att vi levande varelser är oräkneliga. Vi räknar inte endast med de nu levande utan alla som levt sina liv, korta eller långa, och alla som kommer att leva sina liv, korta eller långa. Att vara medveten på detta sätt gör att vi kommer långt bort från individualismen. Det är inte lätt för oss som är födda i väst. Nu för tiden är det ungefär likadant över hela planeten, individualismen blir snart en global företeelse. Att se sig själv och sina handlingar i en kontext av oräkneligt många med samma passioner, samma drifter och begär, gör att tilliten till det räddande löftet och det kommande ljusriket som löftet innebär, blir annorlunda än om vi fokuserade på en individ, mig själv eller någon annan.Vi kan säga att vi lämnar tanken på individen. Om det finns en individuell substans är inte lika viktigt. Det viktiga är den levande verkligheten av passioner som gör oss oförmögna att vara lyckliga, lugna, visa och fulla av glädje. Vi befinner oss i vad japanerna kallar "mappo" (kristna kallar det "tåredalen") och det beror på passionerna och lidelserna. Men genom att allt levande delar dessa lidelser är det inte ett privat problem längre.Det är något som tillhör den enda stora processen av levande liv i universum. På så sätt kan man också vara kristen eller muslim trots att dessa religioner i historien antagit individualismen och betraktas som oskiljbara från individualism.
Passioner och lidelser är alltså de främsta händelserna i en människa. De styr det mesta som sker i känslor och tankar under vårt liv. Tilliten och frälsningen är inte ett sätt att undvika eller förneka detta problematiska flöde av lidelser och obehag i det mänskliga livet. Det är snarare ett perspektiv, ett sammanhang. Sammanhanget är att de levande och lidande varelserna i universum är oräkneliga. Tillståndet för alla dessa varelser är obehagliga och smärtsamma erfarenheter som skapas av lidelserna, begären, förväntningarna och behoven. Genom Amitabhas löfte och den kraft som den stora medkänslan innebär, finner vi nu att vi är frälsta och räddade till det Rena Landet. Det är redan så. I vår tillit har vi en försmak av himlen, vi kan mitt i passioneras brand ändå glädjas åt det rena land vi är på väg till. Vi kan också säga att vi hoppas på detta rike, men hoppet är inte en tvivlande förhoppning utan en full visshet om räddningen som ett faktum för den mest eländiga av oss alla. Ja, ju eländigare vi är inombords och i vår belägenhet, ju säkrare är denna räddning till det rena landet.
För många individualistiskt religiösa handlar det om mig och mina handlingar - syndar jag eller håller jag mig ren från synd. Men Amitabha har redan på förhand lovat amnesti åt samtliga levande varelser och vår tillit är ett val vi kan göra. Vi lever ett gott liv som tillitsfulla, men även om vi inte litar på några löften kommer detta löfte om räddning att vara ett faktum. Det väsentliga för den Amitabha-troende är alltså denna tillförsikt som gäller alla, inte en privat förhoppning och medvetande om den egna synden eller smärtan. Det spelar egentligen ingen roll alls hur det står till med "min" individ och dess upplevelser. När jag säger Namnet talar jag om något som gäller alla levande varelser och deras räddning. Detta är en tämligen stor differens jämfört med hur många i Väst uppfattar religion och andlighet. Amitabha lovar just mig det rena landet men ändå gäller detta alla. Skillnaden mellan mig och alla upphävs i sägandet av Namnet som tack för frälsningen.
2 Längtan inom alla till Det Rena Landet, Sukhavati eller Himmelriket
Denna längtan till ett rent land, till en fullödig existens och medvetande, finns inom de flesta kulturer. Det är en längtan som förenar alla levande varelser. Människor har alltid berättat om detta och med olika stilmedel och kognitivt innehåll framfört och representerat denna längtan. Denna längtan utgör den form av inre engagemang som leder till praktiken av tillit genom Namnet. Men denna längtan är ingen specifik fokusering på något särskilt innehåll. Även om skildringar av paradiset eller himmelriket eller det Rena Landet finns inom alla kulturer, liksom av motsatsen Helvetet, är det inte ett föreställande. Snarare är det ett ordlöst besinnande av det enda Ordet, eller ett bildlöst skådande av den enda Bilde, bilden av Guds ansiktet, eller Amidas strålande kropp eller av paradisets oasliknande skugga och porlande vatten.
När vi säger Namnet eller sjunger det, är denna längtan aktiv. Om den inte är aktiv säger vi bara ett ord, vi formar ett akustiskt läte, vi rabblar. När man är Amitabha-troende försöker man vara i längtans modus hela tiden, en sorts vila i visshet om frälsningen. Denna vila-visshet kan verka som distraktionen från vardagens fokuseringsarbete, en distraktion från lidelser och behov. Ordet dis-traktion betyder att något drar oss bort från och vi kan säga att vi låter Amitabha dra oss bort från passionernas värld till sägandet av Namnet i tacksamhet och längtan.
3 Åkallandet av Amitabhas namn
När vi är i längtan eller vill vara i längtan så att vila-visshet uppstår säger vi också Namnet. Vi tror inte att någon namn-magi leder till någoting förväntat utan vi säger Namnet i förvissning och direkt avnjutande av vila-visshet och glädje. Namnet, sägandet och njutandet av tillitens sötma är detsamma. Naturligtvis kommer vi att erfara hur vi försöker säga Namnet utan att kunna det, men i samma stund vi återigen vill och längtar, kommer Namnets egen kraft, Amitabhas egen medkänsla att omfamna oss.
Här kan vi se kontrasten till de många judiska, muslimska och kristna apologeter som talar mycket om "ariditeten" eller den andliga torkan som alla heliga drabbas av. Det är bättre, menar en kyrkofader, att i cellen bara sitta och vaka och vänta på Herren, än att ge upp bönen därför att den inte verkar ge någonting. Detta är naturligtvis gott och förnuftigt tänkt. För en individ som tänker individualistiskt om sin bön till Gud kommer ofta denna torka att göra sig påmind. När vi säger Namnet vänder vi oss till längtan, inte till någon erfarenhet, njutningsfull eller torr. Längtan till det Rena Landet finns alltid inom varje levande varelse. Aktiverandet av denna längtan är egentligen att falla tillbaka till det som hela tiden motiverar oss - lycka, frihet, räddning, glädje. Här kan vi vara hur barnsliga som helst, vi är som ivriga barn i vår längtan till Himmelriket. Vi säger Namnet just som uttryck för längtan och tacksamhet för att räddningen är ett faktum i Löftets ljus.
I samband med Namnet kan vi också säga eller sjunga t ex "Medkänslans Ocean" eller "Obegränsat ljus och liv" och interfoliera det med Amitabha eller Amida eller Amitoufu. Det är valet av längtan och tacksamhet och därmed vila-visshet som är sägandets essens. En magisk förvillelse är att lita på själva det akustiska ljudet av sägandet, eller det rent tänkta namnet eller orden. Hjärtat kommer först, annars är det ingenting som sker. Kända män som Honen och Shan-tao försökte fylla hela den vakna tiden på dygnet med Namnet. Man ville också i dödsögonblicket säga Namnet och gjorde det till villkor för en god död. Vi kan förstå och känna sympati för dessa ambitioner. Ingenting sådant kan dock göra sägandet verkligt, endast längtan och vissheten och njutandet av vilan i tilliten gör sägandet verkligt. Detta är det existentiella sägandet, till skillnad från den historiska magiska och liturgiska inställningen.
Det som gör Namnet verkligt är några faktiska förhållanden i vårt psyke. Vi kan säga att det består av tre delar: dels är detta nu det enda som kan vara verkligt för oss, dels är vårt medvetande hela tiden konstant i att uppfatta detta nu när vi är vakna, och för det tredje rör vi oss fokuserande när vi aktiverar uppmärksamheten på något specifikt i detta nu. Alltså för det första: vi kan aldrig lämna det som sker här och nu. Vad vi än gör har vi med oss denna här-varo eller det som faktiskt sker med oss och omkring oss. Vi kan tänka på annat men vi tänker här och nu. För det andra: det är i vårt konstanta klara medvetande som allt sker. Detta medvetande är stilla och klart hela tiden och presenterar verkligheten för oss, både inre och yttre skeenden. För det tredje: vi kan sätta igång ett fokuserande om vi vill och därmed sammanträngs verkligheten till specifika begär eller objekt eller viljeyttringar. Ett tunnelseende uppstår och vi glömmer att här-heten är fundamentet. Plötsligt tror vi att endast det vi fokuserar på är verkligt. Vi förvränger verkligheten genom fokuserandet och smärta uppstår. Vi glömmer det klara medvetandet om allt som sker här. När vi upptäcker vad som händer genom vårt fokuserande, blir vi fria att endera släppa fokus och gå in i vid-vinkel igen, vara klart och stilla medveten om det som sker, eller välja ett annat fokus, ett som vi verkligen vill avnjuta. Där kommer sägandet av Namnet in. När vi väljer längtan och sägande av Namnet som preferentiellt fokus får vi tillbaka medvetandet om allt som sker och samtidigt längtans vila och njutande av löftet från Amitabha. Att endast ha vidvinkel och njuta av medvetandet är också gott och väl för oss. Men den stora glädjen kommer när tilliten sägs i Namnet och vila-njutningen blir vår existentiella väg i den galna värld vi bebor och har inom oss.
Om sägandet av Namnet
Sägandet av Namnet är inte ett sägande utan ett tackande.
Om du endast säger Namnet händer ingenting; kanske senare du inser Löftets ofattbarhet och känner hur din tacksamhet växer och så säger du Namnet på riktigt.
Men bäst är att först inse Löftets ofattbara glädje och nåd i denna stund. Gör det till din första akt.
När du ser denna ofattbara medkänsla som vederfats dig av Amitabha är det redan så att du säger Namnet genom att den Andra kraften säger Namnet. Då behövs endast en viskning från din strupe.
Sekter som samlas för att under dagar ropa ut Namnet missförstår det äkta sägandet, den äkta recitationen. Visst kan där finnas någon med äkta tacksamhet. Men själva ropandet gör varken till eller från. Det är ett materialistiskt tänkande.
Tänk konkret: om någon har stor medkänsla med dig ropar du inte ut ett mekaniskt ord utan du känner inombords hur värdefullt det är och hur rörd av tacksamhet du blir.
Detsamma gäller Amitabha. Du rörs av den Andra kraften och är redan i tacksamhet över det ofattbara att födas i det Rena Landet. I denna rörelse och tacksamhet sker nembutsu när du säger: namoamitabha!
För oss som lever i kristen kultur ser vi detta Löfte i många gestaltningar. Nästan alla gudstjänster i olika denominationer handlar om det. Deltar vi så är det nembutsu som är i centrum därför att vi är rörda av nåden. Annars är det bara materialistisk och socialt. Men var vi än befinner oss - muslim, jude, hindu eller kristen - sker nembutsu genom insikt i Löftets ofattbara och obegripliga nåd. Vi inser och blir tacksamma och sjunger eller säger Namnet. Något mer behövs aldrig.
Teman som är viktiga som grundsanningar:
1 Alla levande varelsers tillstånd - tokiga passioner
2 Längtan inom alla till Det Rena Landet, Sukhavati eller Himmelriket
3 Åkallandet av Amitabhas namn
4 Den sociala egalitära situationen inför Amitabhas löfte åt alla oavsett förtjänst
1 Alla levande varelsers tillstånd - tokiga passioner
I universum finns ett oräkneligt antal levande varelser. Inte bara människor, djur, växter, demoner, änglar. Vi behöver inte bevisa deras existens. Men tilliten till Amitabha bygger på det ständiga ihågkommandet att vi levande varelser är oräkneliga. Vi räknar inte endast med de nu levande utan alla som levt sina liv, korta eller långa, och alla som kommer att leva sina liv, korta eller långa. Att vara medveten på detta sätt gör att vi kommer långt bort från individualismen. Det är inte lätt för oss som är födda i väst. Nu för tiden är det ungefär likadant över hela planeten, individualismen blir snart en global företeelse. Att se sig själv och sina handlingar i en kontext av oräkneligt många med samma passioner, samma drifter och begär, gör att tilliten till det räddande löftet och det kommande ljusriket som löftet innebär, blir annorlunda än om vi fokuserade på en individ, mig själv eller någon annan.Vi kan säga att vi lämnar tanken på individen. Om det finns en individuell substans är inte lika viktigt. Det viktiga är den levande verkligheten av passioner som gör oss oförmögna att vara lyckliga, lugna, visa och fulla av glädje. Vi befinner oss i vad japanerna kallar "mappo" (kristna kallar det "tåredalen") och det beror på passionerna och lidelserna. Men genom att allt levande delar dessa lidelser är det inte ett privat problem längre.Det är något som tillhör den enda stora processen av levande liv i universum. På så sätt kan man också vara kristen eller muslim trots att dessa religioner i historien antagit individualismen och betraktas som oskiljbara från individualism.
Passioner och lidelser är alltså de främsta händelserna i en människa. De styr det mesta som sker i känslor och tankar under vårt liv. Tilliten och frälsningen är inte ett sätt att undvika eller förneka detta problematiska flöde av lidelser och obehag i det mänskliga livet. Det är snarare ett perspektiv, ett sammanhang. Sammanhanget är att de levande och lidande varelserna i universum är oräkneliga. Tillståndet för alla dessa varelser är obehagliga och smärtsamma erfarenheter som skapas av lidelserna, begären, förväntningarna och behoven. Genom Amitabhas löfte och den kraft som den stora medkänslan innebär, finner vi nu att vi är frälsta och räddade till det Rena Landet. Det är redan så. I vår tillit har vi en försmak av himlen, vi kan mitt i passioneras brand ändå glädjas åt det rena land vi är på väg till. Vi kan också säga att vi hoppas på detta rike, men hoppet är inte en tvivlande förhoppning utan en full visshet om räddningen som ett faktum för den mest eländiga av oss alla. Ja, ju eländigare vi är inombords och i vår belägenhet, ju säkrare är denna räddning till det rena landet.
För många individualistiskt religiösa handlar det om mig och mina handlingar - syndar jag eller håller jag mig ren från synd. Men Amitabha har redan på förhand lovat amnesti åt samtliga levande varelser och vår tillit är ett val vi kan göra. Vi lever ett gott liv som tillitsfulla, men även om vi inte litar på några löften kommer detta löfte om räddning att vara ett faktum. Det väsentliga för den Amitabha-troende är alltså denna tillförsikt som gäller alla, inte en privat förhoppning och medvetande om den egna synden eller smärtan. Det spelar egentligen ingen roll alls hur det står till med "min" individ och dess upplevelser. När jag säger Namnet talar jag om något som gäller alla levande varelser och deras räddning. Detta är en tämligen stor differens jämfört med hur många i Väst uppfattar religion och andlighet. Amitabha lovar just mig det rena landet men ändå gäller detta alla. Skillnaden mellan mig och alla upphävs i sägandet av Namnet som tack för frälsningen.
2 Längtan inom alla till Det Rena Landet, Sukhavati eller Himmelriket
Denna längtan till ett rent land, till en fullödig existens och medvetande, finns inom de flesta kulturer. Det är en längtan som förenar alla levande varelser. Människor har alltid berättat om detta och med olika stilmedel och kognitivt innehåll framfört och representerat denna längtan. Denna längtan utgör den form av inre engagemang som leder till praktiken av tillit genom Namnet. Men denna längtan är ingen specifik fokusering på något särskilt innehåll. Även om skildringar av paradiset eller himmelriket eller det Rena Landet finns inom alla kulturer, liksom av motsatsen Helvetet, är det inte ett föreställande. Snarare är det ett ordlöst besinnande av det enda Ordet, eller ett bildlöst skådande av den enda Bilde, bilden av Guds ansiktet, eller Amidas strålande kropp eller av paradisets oasliknande skugga och porlande vatten.
När vi säger Namnet eller sjunger det, är denna längtan aktiv. Om den inte är aktiv säger vi bara ett ord, vi formar ett akustiskt läte, vi rabblar. När man är Amitabha-troende försöker man vara i längtans modus hela tiden, en sorts vila i visshet om frälsningen. Denna vila-visshet kan verka som distraktionen från vardagens fokuseringsarbete, en distraktion från lidelser och behov. Ordet dis-traktion betyder att något drar oss bort från och vi kan säga att vi låter Amitabha dra oss bort från passionernas värld till sägandet av Namnet i tacksamhet och längtan.
3 Åkallandet av Amitabhas namn
När vi är i längtan eller vill vara i längtan så att vila-visshet uppstår säger vi också Namnet. Vi tror inte att någon namn-magi leder till någoting förväntat utan vi säger Namnet i förvissning och direkt avnjutande av vila-visshet och glädje. Namnet, sägandet och njutandet av tillitens sötma är detsamma. Naturligtvis kommer vi att erfara hur vi försöker säga Namnet utan att kunna det, men i samma stund vi återigen vill och längtar, kommer Namnets egen kraft, Amitabhas egen medkänsla att omfamna oss.
Här kan vi se kontrasten till de många judiska, muslimska och kristna apologeter som talar mycket om "ariditeten" eller den andliga torkan som alla heliga drabbas av. Det är bättre, menar en kyrkofader, att i cellen bara sitta och vaka och vänta på Herren, än att ge upp bönen därför att den inte verkar ge någonting. Detta är naturligtvis gott och förnuftigt tänkt. För en individ som tänker individualistiskt om sin bön till Gud kommer ofta denna torka att göra sig påmind. När vi säger Namnet vänder vi oss till längtan, inte till någon erfarenhet, njutningsfull eller torr. Längtan till det Rena Landet finns alltid inom varje levande varelse. Aktiverandet av denna längtan är egentligen att falla tillbaka till det som hela tiden motiverar oss - lycka, frihet, räddning, glädje. Här kan vi vara hur barnsliga som helst, vi är som ivriga barn i vår längtan till Himmelriket. Vi säger Namnet just som uttryck för längtan och tacksamhet för att räddningen är ett faktum i Löftets ljus.
I samband med Namnet kan vi också säga eller sjunga t ex "Medkänslans Ocean" eller "Obegränsat ljus och liv" och interfoliera det med Amitabha eller Amida eller Amitoufu. Det är valet av längtan och tacksamhet och därmed vila-visshet som är sägandets essens. En magisk förvillelse är att lita på själva det akustiska ljudet av sägandet, eller det rent tänkta namnet eller orden. Hjärtat kommer först, annars är det ingenting som sker. Kända män som Honen och Shan-tao försökte fylla hela den vakna tiden på dygnet med Namnet. Man ville också i dödsögonblicket säga Namnet och gjorde det till villkor för en god död. Vi kan förstå och känna sympati för dessa ambitioner. Ingenting sådant kan dock göra sägandet verkligt, endast längtan och vissheten och njutandet av vilan i tilliten gör sägandet verkligt. Detta är det existentiella sägandet, till skillnad från den historiska magiska och liturgiska inställningen.
Det som gör Namnet verkligt är några faktiska förhållanden i vårt psyke. Vi kan säga att det består av tre delar: dels är detta nu det enda som kan vara verkligt för oss, dels är vårt medvetande hela tiden konstant i att uppfatta detta nu när vi är vakna, och för det tredje rör vi oss fokuserande när vi aktiverar uppmärksamheten på något specifikt i detta nu. Alltså för det första: vi kan aldrig lämna det som sker här och nu. Vad vi än gör har vi med oss denna här-varo eller det som faktiskt sker med oss och omkring oss. Vi kan tänka på annat men vi tänker här och nu. För det andra: det är i vårt konstanta klara medvetande som allt sker. Detta medvetande är stilla och klart hela tiden och presenterar verkligheten för oss, både inre och yttre skeenden. För det tredje: vi kan sätta igång ett fokuserande om vi vill och därmed sammanträngs verkligheten till specifika begär eller objekt eller viljeyttringar. Ett tunnelseende uppstår och vi glömmer att här-heten är fundamentet. Plötsligt tror vi att endast det vi fokuserar på är verkligt. Vi förvränger verkligheten genom fokuserandet och smärta uppstår. Vi glömmer det klara medvetandet om allt som sker här. När vi upptäcker vad som händer genom vårt fokuserande, blir vi fria att endera släppa fokus och gå in i vid-vinkel igen, vara klart och stilla medveten om det som sker, eller välja ett annat fokus, ett som vi verkligen vill avnjuta. Där kommer sägandet av Namnet in. När vi väljer längtan och sägande av Namnet som preferentiellt fokus får vi tillbaka medvetandet om allt som sker och samtidigt längtans vila och njutande av löftet från Amitabha. Att endast ha vidvinkel och njuta av medvetandet är också gott och väl för oss. Men den stora glädjen kommer när tilliten sägs i Namnet och vila-njutningen blir vår existentiella väg i den galna värld vi bebor och har inom oss.
Om sägandet av Namnet
Sägandet av Namnet är inte ett sägande utan ett tackande.
Om du endast säger Namnet händer ingenting; kanske senare du inser Löftets ofattbarhet och känner hur din tacksamhet växer och så säger du Namnet på riktigt.
Men bäst är att först inse Löftets ofattbara glädje och nåd i denna stund. Gör det till din första akt.
När du ser denna ofattbara medkänsla som vederfats dig av Amitabha är det redan så att du säger Namnet genom att den Andra kraften säger Namnet. Då behövs endast en viskning från din strupe.
Sekter som samlas för att under dagar ropa ut Namnet missförstår det äkta sägandet, den äkta recitationen. Visst kan där finnas någon med äkta tacksamhet. Men själva ropandet gör varken till eller från. Det är ett materialistiskt tänkande.
Tänk konkret: om någon har stor medkänsla med dig ropar du inte ut ett mekaniskt ord utan du känner inombords hur värdefullt det är och hur rörd av tacksamhet du blir.
Detsamma gäller Amitabha. Du rörs av den Andra kraften och är redan i tacksamhet över det ofattbara att födas i det Rena Landet. I denna rörelse och tacksamhet sker nembutsu när du säger: namoamitabha!
För oss som lever i kristen kultur ser vi detta Löfte i många gestaltningar. Nästan alla gudstjänster i olika denominationer handlar om det. Deltar vi så är det nembutsu som är i centrum därför att vi är rörda av nåden. Annars är det bara materialistisk och socialt. Men var vi än befinner oss - muslim, jude, hindu eller kristen - sker nembutsu genom insikt i Löftets ofattbara och obegripliga nåd. Vi inser och blir tacksamma och sjunger eller säger Namnet. Något mer behövs aldrig.
